Historiebloggen: Goternas ursprung




Goternas ursprung har varit ett lärt spörsmål alltsedan 500-talet, då visigoternas och ostrogoternas riken behärskade stora delar av det forna Västromerska rikets områden. Goterna hade varit mindre kända för grekisk-romerska författare innan deras första anfall vid det romerska rikets gränser i mitten på 200-talet, så man kunde undra var dessa mäktiga folk egentligen kom ifrån. Ambrosius betecknade dem som Gog. Även bland de nya härskarna fanns ett behov av en historia som inte var sämre än romarnas. Mellan 526 och 533 skrev Cassiodorus sin Gotiska historia i tolv delar. Cassiodorus ledde kansliet under Theoderik den store och Athalaric, och förfogade därmed över stora forskningsresurser. Verket har gått förlorat, men man känner innehållet genom ett sammandrag av Jordanes. All senare forskning om goternas ursprung beror främst på Jordanes Getica.

Cassiodorus/Jordanes försökte hitta goternas rötter genom att identifiera dem i Getica 39 med Geterna (Γέται), en stam i Thrakien, omnämnt av Herodotos i bok IV 93-96 (besegrade av Dareios I) och V 3/4. Det finns samband mellan detta thrakiska folk och de mycket senare germansk-språkiga goterna, och det hjälpte de klassiska historikerna att identifiera dem. Herodotos daimon Zalmoxis blev hos Jordanes en gotisk kung. Sedan länkar Cassiodorus/Jordanes de thrakiska Geterna med skyterna. Med ett citat till Josefus och en helt okänd Ablabius anges skyternas anfader vara Magog, i bibeln en av Jafets söner.

Jordanes berättar att goterna ursprungligen under sin konung Berig, tillsammans med gepiderna på tre skepp skall ha utvandrat från Scandza, där bland annat stammerna Gauthigoth, Ostrogothae och Vagoth anges bo, vilka av forskare stundom har identifierats med västgötar, östgötar och gutar. Utvandringsberättelsen har Jordanes från Cassiodorus som uttryckligen hänvisar till en levande folktradition hos dåtidens goter: "Ex hac igitur Scandza insula ... Gothi quondam memorantur egressi" Det är alltså inte någon »lärd tradition», vilket däremot kombinationen av goter och geter var. Denna mytiska utvandring daterar Jordanes till 1490 f.v.t..

Isidor av Sevilla skrev också en gotisk historia: Historia de regibus Gothorum, Vandalorum et Suevorum, mest visigoternas historia. Verket finns i två versioner. I den kortare versionen (cirka 620) skriver den lärde biskopen om goternas ursprung endast att det står fast att det är ett mycket gammalt folk, sprunget ut Skyternas rike. I den längre versionen (cirka 625), talar han om den sista stavelsens likhet med Magog (Jafets son), och att man detta mest härleder ur en tolkning av Ezekiel (kap. 38:14-15). Men han tillägger att man tidigare brukade identifiera goterna med Getai.

Gotiskan är ett germanskt språk och klassas som nordgermanskt. Det anses av vissa vara närmare släkt med de nordgermanska språken, i synnerhet gutniskan på Gotland än med de västgermanska språken. Viktiga punkter i argumentationen är att gutniskan i likhet med gotiskan saknar a-omljud i höga vokaler (t ex fulk : skandinaviska folk, tyska volk, anglosaxiska folk), sänkning av u till o före r, användandet av ordet lamb med betydelsen "får", och uppträdandet av ett tidigt latinskt lånord lucerna ("(olje)lampa", gotiska -lukarn, gutniska lukarr), som endast gotiskan och gutniskan uppvisar.

Vissa hävdar dock att gotiskan inte stod närmare urnordiskan än andra germanska språk och klassar gotiskan som ett östgermanskt språk eftersom det talades av goterna i Ukrajina.

Etnonymen gutar användes i östra Skandinavien på vikingatiden både för gotlänningar och goter, och har den form som goternas namn förväntas skulle ha haft i sin dåtida östnordiska form. Motsvarande term på fornvästnordiska, de isländska sagornas språk, är gotar med adjektivet gotneskr, vilket alltså kan betyda både gutnisk och gotisk. Gotneska (gutniska) är den isländska beteckningen än idag för det gotiska språket. Enligt språkforskare härstammar goternas och gutarnas namn ursprungligen från en urgermansk etnonym: gutaniz, vilket anses ha betydelsen utgjutare.

Genom det gotiska språket kan man följa goternas, götars och gotlänningars släktskap med Ostrogoter som bebodde Ukrajina och att denna släktskap tyder på att de haft ett stort utbyte, förmodligen både kulturellt och i handel.

I Gutasagan från Gotland berättas det att öns befolkning en gång i forntiden blev så mångtalig att en tredjedel av gutarna tvingades att utvandra söderut för att slutligen bosätta sig på östromerskt område där de fortfarande på 1300-talet, när sagan skrevs ned, bodde kvar (Gutasagan, Holmbäck/Wesséns översättning). Denna berättelse har kopplats till goternas utvandring och Jordanes berättelse att detta folk på tre skepp skulle ha utvandrat från en ö i Östersjön nämligen Gotland, som ligger norr om floden Vistulas mynning och som hade formen av ett löv (Getica, Andreas Nordins översättning). Ännu på 1500-talet bodde det kvar en gotisk folkspillra på Krim; krimgoternas rike var på den tiden en vasall till det Östromerska riket. Språkmässigt försvann de någon gång på 1700-talet.

Under den tid då Jordanes skrev sin Getica trodde dock romarna att Skandinavien var en ö, vilket gör forskningen än svårare om ursprunget. Det råder enighet bland många forskare att Jordanes via Cassidorius har fått goternas utvandringsberättelse från en författare vid namn Ablabius. Enligt historikern Peter Heather så skulle denne Ablabius bara ha talat om en icke namngiven ö i Östersjön, som goterna enligt sina muntligt traderade sägner skall ha utvandrat ifrån. Denna ö identifierades sedan av Cassidorius med Skandinavien som man på hans tid hade fått upplysningar om genom den norske kungen Rodwulfs besök vid Theoderik den stores hov. Cassidorius har alltså själv dragit slutsatsen att det var Skandinavien som avsågs med den ö i Östersjön som goterna sade sig komma ifrån. Men med störst sannolikhet var det just Gotland som man menade att goterna kom från.

Goternas ursprung har vållat debatt alltsedan senmedeltiden, särskilt i Sverige. På grund av Jordanes berättelse om goternas urhem Scandza där han räknar upp ett flertal kända skandinaviska folkstammar, har det antagits att goterna härstammade från det som idag är Sverige, från götar och gutar, dvs. Gotland och Götaland på fastlandet. Tanken att svenskarna var förfäder till goter har använts till att i nationalromantisk anda förhärliga den svenska nationen. Många göticister ägnade stor möda åt frågan. Numera ifrågasätter flera (i synnerhet svenska) historiker goternas ursprung i Skandinavien. Dock finns det också forskare som i viss mån stöder denna uppfattning, såsom Ingemar Nordgren, Anders Kaliff och Josef Svennung.

Arkeologiska bevis, framlagda av polska och tyska arkeologer, bekräftar till viss del Jordanes uppgifter om goternas expansion söderut, i början från ett område, Pommern, vid nedre Weichsel nära Östersjökusten, och senare i väst- och centrala Ukrajina. Det arkeologiska materialet ger klara kopplingar till Skandinavien bl.a. likheter i gravhögar. Goterna har därför kopplats till den så kallade Tjerniahiv-kulturen i Ukrajina som hade släktskap i Wielbark-kulturen i Polen.



Källor

Holmbäck-Wessén, Svenska landskapslagar, Skånelagen och Gutalagen 1943.
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969.
Ambrosius av Milano (378). ”16”. De Fide II
Jordanes (1997). Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Stockholm: Atlantis. Sid. 16, 212. ISBN 91-7486-310-X
Josefus. Jewish Antiquities I ch.6
Fornvännen 1968, Elias Wessén s 21
Arne Søby Christensen (2002). Cassiodorus, Jordanes, and the History of the Goths. Studies in a Migration Myth. ISBN 978-87-7289-710-3
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969
Michael Barnes (2003). ”Languages and ethnic groups”. The Cambridge History of Scandinavia. Sid. s. 98. ISBN 0-521-47299-7
Sveriges Television: Svenska dialektmysterier
Hachmann, R., "Die Goten und Skandinavien" 1970".
Heather, P J, "The Goths" s 27
David King (2006). Drömmen om Atlantis. ISBN 91-975265-2-5
Mikael Kulikowski (2007). Rome's Gothic wars. Cambridge University Press. ISBN 0-521-84633-1
Ingemar Nordgren (2000). Goterkällan: Om goterna i Norden och på kontinenten. ISBN 91-973891-2-9
"The archaeological record could indicate that Jordanes' history concerning the origin of the Goths was based on an oral tradition with some sort of real background." - Kaliff, Anders. 2001. Gothic Connections. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC – 500 AD. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University.
Lars Hermodsson, Var goterna svenska utvandrare?, Populär historia, 5/1997

Läs mer på www.Historiebloggen.nu