Historiebloggen: Solkors




Solkors, även kallat ringkors, hjulkors och solhjul, är en solsymbol som består av ett grekiskt kors omgivet av en cirkel. Redan på bronsåldern förekom den på skandinaviska hällristningar som en symbol för solen. Solen liknades vid ett hjul, eller en solvagn, som drogs över himlavalvet.

Under järnåldern och antiken förekommer hjulet som ett solmotiv i keltisk mytologi, och antas höra ihop med Taranis, t.ex. på Gundestrupskitteln och vid solgudens altare i Lypiatt i Gloucestershire.

Symbolen förekommer dock i många kulturer världen över och dess betydelse kan skifta i olika sammanhang. Men den har en tendens att ofta användas som en astronomisk symbol för solen eller zodiaken. Symbolen har använts av olika nazistiska rörelser. Bland annat av norska Nasjonal samling, svenska Nordiska rikspartiet och Sverigepartiet, samt polska National-radikala lägret.


Relaterade symboler:
  • Kelterkors
  • Taranis


Solkross, som vanlegvis vert kalla hjulkross, er ein krosstype danna av ein gresk kross (likearma kross) innanfor ein sirkel. Endane på krossarmane på ein solkross (hjulkross) rører ved sirkelen, i motsetnad til på ein ringkross (keltisk kross), der sirkelen bryt dei fire krossarmane nærare sentrum på den likearma krossen. Denne gamle geometriske figuren er kjent frå alle store kulturar ikring i verda. Han finst til dømes i norske og nordiske helleristningar, som vigslingskrossar i kyrkjer frå mellomalderen, på gravmonument og likeins som kjenneteikn i segl og bumerke.

Namnet solkross vart tatt i bruk på 1800-talet, under påverknad av tysk «romantisk» historietolking. Eit meir nøytralt og treffande namn er hjulkross, for figuren minner meir om eit hjul med fire eiker enn ein solfigur med strålar frå eit midtpunkt og/eller i ein sirkel. Nemninga hjulkross har difor vorte den vanlegaste i dei fleste samanhangane. I helleristingar kan til dømes hjul på vogner vere teikna som hjulkross, og på den vidgjetne solvogna frå dansk bronsealder, der ei framstilling av solskiva er plassert på ei vogn med hjul, er hjula forma som hjulkross.

Nazistiske teoriar sette figuren i samband med hakekrossen og hans mange variantar, særleg når hakane i hakekrossen er bogne. Hakekrossar med bogne hakar kan - med litt velvillig fortolking - likna på ei sol med strålar eller eit roterande hjul danna av lyn- eller flammestrålar frå eit midtpunkt.

I 1933 vart solkrossen i dei «nasjonale» fargane gull på raudt (frå Noregs riksvåpen) innført som offisielt merke for Quislings parti, Nasjonal Samling. Då NS under krigen vart «statsberande parti», vart solkrossmerket i kombinasjon med ei stilisert ørn med utspilte venger (etter tysk førebilete) tatt i bruk som statssymbol som eit alternativ til riksvåpenet. Blant anna erstatta det riksvåpenet på tenestemerke (frimerke for offentlege brev) frå hausten 1942. Ørna kan sjåast på som anten å sitta på krossfiguren eller å bera han i klørne. Denne krossforma er lite brukt i Noreg etter 1945.


Solkors eller hjulkors er et likearmet kors innskrevet i en sirkel, hvor korsarmenes ender berører sirkelen. Solkorset er et av de eldste og mest utbredte symboler i verden. Denne gamle grafiske figuren kjennes fra alle store kulturer rundt i verden.

Det finnes i helleristninger i Norge, som innvielseskors på norske kirkevegger, på gravmonumenter, samt som kjennetegn i segl og i bumerker som har mange varianter med tilleggsstreker. I Norge og i Norden har solkorset i moderne tid tapt mye av sin opprinnelige betydning grunnet Quislings parti Nasjonal Samlings bruk av symbolet.

Navnet solkors ble tatt i bruk på 1800-tallet, under påvirkning av tysk historietolkning under romantikken. Et mer nøytralt og treffende navn er hjulkors.

Kombinasjonsfiguren av kors og sirkel ble brukt som symbol i neolittisk tid. Denne figuren har vært tolket som symbol for en forening av to motsetninger, tilsvarende yin og yang i Det fjerne østen. Det er også blitt hevdet at solkorset kan ha representert bare solen eller solen kombinert med en forestilling om et såkalt livets tre.

Kombinasjonen av en sirkel og et likearmet kors (gresk kors) er ganske enkel å konstruere. Denne sammensatte figuren kan derfor ha hatt forskjellig mening, symbolikk og funksjon i forskjellige kulturer og tidsaldre. Slik variasjon i symbolikk er en typisk egenskap ved mange gamle og utbredte grafiske tegn.

Sirkler med kors risset inn i stein er blitt avdekket i paleolittiske huler i Pyreneene. På Callanishbautaene på Ytre Hebridene, den mest kjente megalittiske stedet i Skottland, finnes kryssende veger av stående bautasteiner som strekker seg fra en sirkels omriss. Sirkel med kors finnes skåret inn i stein eller malt på steintøy, som hos Samarakulturen i Volga. Figuren opptrer på så forskjellige steder som Pyreneene i Europa, Anatolia, Mesopotamia, det iranske platå og byene i Mohenjo-Daro og Harappa i Indusdalen.

I bronsealderens Europa finnes kors i sirkler på flere objekter som er blitt identifisert som kultobjekter, eksempelvis «miniatyrstandarden» med et innlegg i rav som viser en korsform når det blir holdt opp mot lyset, datert til nordisk bronsealder, oppbevart i Det danske Nationalmuseet i København. Sirkelen med korset brukt i bronsealderen har også blitt knyttet til vognens eikehjul som på den tid hadde fire eikere. Denne teknologiske nyvinning nådde Europa på midten av 2000-tallet f.Kr. Når sirkelen med korset ble brukt i en kultur som feiret en vogn med en solfigur på, kan sirkel med kors ha symbolisert vognhjul og/eller sol.

Såvel sirkelen som korset er universelle og helt enkle tegn som går tilbake til forhistorisk tid, kanskje blant de eldste symboler i verden. Sirkelen kan ha vært brukt både som praktisk kjennetegn og i magiske, religiøse, seremonielle eller lignende sammenhenger. Både sirkelen, det likearmede korset og sirkelen med kors i, har derfor trolig hatt varierende betydning for de personer som har brukt disse figurene. Det har for eksempel vært antatt at sirkelen kan tolkes som å «avspeile seg selv ved å gå tilbake til seg». Dette kan så tolkes enda videre som en slange som biter seg selv i halen, eller som noe som fungerer i en evig, sluttet bevegelse eller annen tilstand.

Sirkelen gjenfinnes i de tidligste kulturfunn, på naturformasjoner og gjenstander, ved ferdselsårer og på bosteder. Sirkelen, både med og uten kryssende linjer som midtpunkt, har sannsynligvis ofte vært tolket som solen eller noe som er nært knyttet til solen, selv om figuren da mangler strålene som ses på ytterkanten til solskiven.[1] Eksempelvis er det et meteorologisk tegn for solskinn.

Med et likearmet kors inne i sirkelen oppstår en figur som kan kalles et hjulkors, et solhjul eller et solkors. Kombinasjonen av både kors og sirkel kan oppfattes som et enda sterkere tegn sammen enn hver for seg. Sirkelen med korset kan av noen bli tolket som et såkalt kosmisk tegn. Dette kan så – med litt fantasi – igjen tolkes enda lenger; så som at figuren skal stå for en form for totalitet. Da kan den øverste halvdelen bety himmelen med elementene ild og luft, og den nedre halvdelen bety jorda med elementene jord og vann.

Det er flere måter å tolke denne typen figurer på. En tolkningsmåte er å forholde seg strengt til tolkninger som kan sannsynliggjøres ut fra allmennt tilgjengelig, historisk kildemateriale. En annen tolkningsmåte er å bruke ren teori, fantasi, poesi, andre litterære virkemidler eller lignende og legge inn en mening og symbolikk som fortoner seg riktig for fortolkeren.


Solkorset i Norge

I Norge går sirkelen med korset tilbake til bronsealderen, til rundt 1500–500 f.Kr.. Figuren finnes i helleristninger, eksempelvis som ved Sporaneset i Rauland, hvor det finnes i kombinasjon med jordbrukssymboler. Det er derfor blitt hevdet at sirkelfiguren er knyttet til jordbruk og kanskje også til fruktbarhetskultus. Sirkel med kors forekommer senere plassert på låvevegger, som på Tvitekkja i Rauland.[5] . Det er ikke nærmere påvist, men har vært hevdet, at sirkel med kors i gammel tid i Nordenskal ha vært oppfattet som en form for «Odinskors». Figuren knyttes på denne måten til både sola og (Odin)som en himmelgud.

Med innføringen av kristendommen fra og med rundt år 1000 e.Kr. fikk sirkel med kors en ny symbolikk. Når en kirke ble innviet, ble former av denne figuren risset, skåret inn, eller malt på kirkeveggen. Figuren kunne da tolkes som et symbol på at kirken var Kristi eiendom. Figuren ble brukt som et innvielsessymbol og kunne tolkes som å skulle holde demoner eller onde makter borte. På Uvdal stavkirke i Buskerud står et større solkors utenfor veggen.

Vi finner hjulkorset i mange norske bumerker. Det er uvisst i hvilken grad figuren da hadde en eller flere typer av mening eller symbolikk. Denne enkle figuren kan ha vært brukt bare som et praktisk kjennetegn velegnet til å risse inn, gravere og utføre med håndskrift.

I 1933 ble solkorset i de «nasjonale» fargene gull på rødt (fra Norges riksvåpen) innført som offisielt merke for Quislings parti, Nasjonal Samling. For NS var det spesielt viktig at solkorset angivelig var blitt brukt som symbol av Olav den hellige. I litteraturen som NS utga, ble solkorset ofte kalt for «Olavskorset».

Da NS under krigen ble «statsbærende parti», ble solkorsmerket båret av en stilisert ørn med utspilte vinger (etter tysk forbilde) tatt i bruk som statssymbol og et alternativ til riksvåpenet. Blant annet erstattet det riksvåpenet på tjenestemerker fra høsten 1942. Ørnen kan ses på som enten å sitte på korsfiguren eller å bære den i klørne.

Det var uenighet i NS om symbolet. For den hedenske venstrefløyen, anført av Hans S. Jacobsen, var symbolet for kristent, og han skrev i tidsskriftet Ragnarok nr. 3 i 1937 at det var unordisk.

Etter 1945 er solkorset lite blitt brukt i Norge, grunnet dets moderne konnotasjoner til NS.

Da Ibestad kirke i Troms ble restaurert i 1967, ble det funnet en sarkofagstein under gulvet. Ibestad kirkested stammer sannsynligvis fra 1200-tallet, så steinen kan ha blitt hugget ut på 1200- eller 1300-tallet. Den har et hjulkors som relieffmotiv. Dette motivet ble senere til Ibestads kommunevåpen, med sølvfarge på blå bunn. Kommunevåpenet er tegnet av Steinar Hanssen og ble fastsatt i kgl. res. den 19.12.1986 med denne beskrivelsen (blasoneringen): I blått et sølv hjulkors med utbøyde armer.



Solkors/Solhjul på andra språk:
  • Sun cross (english)
  • Sólarkross (Íslenska)
  • Solkorset (Norsk bokmål)
  • Solkross (Norsk nynorsk)
  • Saulės kryžius (Lietuvių)
  • Sluneční kříž (Čeština)
  • Słoneczny krzyż (Polski)
  • Sonjachnyj krest (Ukrajinska)
  • Creu solar (Català)
  • Cruz solar (Español)
  • Croce solare (Italiano)
  • Hjulkors (Dansk)
  • Radkreuz (Deutsch)
  • Rõngasrist (Eesti)
  • Güneş haçı (Türkçe)
  • Aurinkopyörä (Suomi)
  • 太陽十字 (日本語)
  • 태양 십자 (한국어)



Referenslitteratur:
  • Smith, D. J.: The Pagan Cross, ISBN 978-1-4141-0426-3
  • Hislop, Alexander: The Two Babylons, kapitola V, část VI.
  • Martin Persson Nilsson, The Minoan-Mycenaean Religion and Its Survival in Greek Religion, Biblo & Tannen Publishers, 1950, p. 421. "there is a wide-spread opinion that the equal-limbed cross is another symbol of the sun. It was, for example, a favourite theory of the late Professor Montelius, and has been embraced by many other archaeologists; its wide acceptance being due to an interest in finding a pre-Christian origin of the symbol of Christianity. The disc of the sun was regarded as a wheel; hence the myth that the sun-god drives in a chariot across the heavens"
  • Karl Georg Wieseler (1813–1883), Untersuchungen Zur Geschichte Und Religion Der Alten Germanen in Asien Und Europa, 1881, p. 157. The suggestion of a specifically Gothic variant of the runic alphabet partially preserved in the Gothic alphabet is due to Jacob Grimm's Deutsche Mythologie (1835).
  • Richard Nicolaus Graf von Coudenhove-Kalergi, Kampf um Paneuropa aus dem 1. Jahrgang von Paneuropa, Paneuropa Verlag, 1925, p. 36.
  • e.g. Karl Hans Strobl, Die Runen und das Marterholz, Zwinger-Verlag, 1936, p. 138; Waldemar Müller-Eberhart, Kopf und herz des Weltkrieges: General Ludendorffs Wertung als Deutscher, Georg Kummer, 1935 p. 244.
  • entry at the Nebra sky disk exhibition site (landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de)
  • Snoldevel stone's photograph depicted in arild-hauge.com.
  • Flemming Kaul: Der Mythos von der Reise der Sonne. Darstellungen auf Bronzegegenständen der späten Bronzezeit. In: Gold und Kult der Bronzezeit. (Ausstellungskatalog). Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg 2003. ISBN 3-926982-95-0
  • Peter Vilhelm Glob: Helleristninger i Danmark (= Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter. Bd. 7). Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg 1969. ISSN 70107-2854
  • Kostveit, Østmoe Åsta: Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Landbruksforlaget 1997. ISBN 82-529-2231-7
  • Hans Cappelen og Knut Johannessen (red.): Norske kommunevåpen, Oslo 1987, side 204
  • Hans Cappelen: «Bumerker i Norge – en oversikt» i Anders Bjønnes m.fl. (red.): Segltegninger fra hyllingene i Norge 1591 og 1610, Norsk Slektshistorisk Forening, Oslo 2010, side 60
  • Liungman, C. G. (1974): Symboler, Sverige. Side 197
  • Østmoe, Åsta Kostveit (1997): Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Oslo. 3. oppl. 2003. Side 53
  • Walker, Barbara G. (1988): The Woman’s Dictionary of Symbols and Sacred Objects. New York. Side 7.
  • Dahlby, Frithiof: De heliga technens hemlighet. Stockholm 1963. Side 52
  • Østmoe, Åsta Kostveit: Kors i kake, skurd i tre. Side 54
  • Terje Emberland (2003). 'Religion og rase'. Oslo: Humanist Forlag AS. ISBN 82-90425-53-8.
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 61. ISBN 82-458-0528-9. [[Hans S. Jacobsen] mente kristendommen hadde brakt noe «uekte og unaturlig inn i vårt folks liv». Av den grunn kritiserte han valget av Olavskorset som partiemblem og hevdet at partisymbolet var unordisk.]
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 153. ISBN 82-458-0528-9. [[Quisling] følte han hadde en oppgave i livet når han identifiserte seg med fordums helter, først og fremst Olav den hellige. Nasjonal Samling benyttet derfor mer historisk symbolikk enn noe annet parti. Emblemet var Olavskorset, Hirden hadde fått navn etter vikinghøvdingenes livgarde, og partiets hilsen var det gammelnordiske «heil og sæl»]
  • NorgesLexi, oppslagsord «Solkors»
  • Symbol på yr.no


Bilder på solkors:









Länkar:


Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Sun Cross



A sun cross (also solar cross, wheel cross) is the term for a symbol consisting of an equilateral cross inside a circle when considered as a solar symbol.

The design is frequently found in the symbolism of prehistoric cultures, particularly during the Neolithic to Bronze Age periods of European prehistory. The symbol's ubiquity and apparent importance in prehistoric religion have given rise to its interpretation as a solar symbol, whence the modern English term "sun cross" (a calque of German Sonnenkreuz).

The symbol can be depicted in Unicode as U+2295 (⊕ globe with equator and a meridian). The same symbol is in use as a modern astronomical symbol representing the Earth rather than the Sun.

Interpretation as solar symbol

The interpretation of the simple equilateral cross as a solar symbol in Bronze Age religion was widespread in 19th-century scholarship. The cross-in-a-circle was interpreted as a solar symbol derived from the interpretation of the disc of the Sun as the wheel of the chariot of the Sun god. Wieseler (1881) postulated an (unattested) Gothic rune hvel ("wheel") representing the solar deity by the "wheel" symbol of a cross-in-a-circle, reflected by the Gothic letter hwair.

The English term "Sun-Cross", on the other hand, is comparatively recent, apparently loaned from German Sonnenkreuz and used in the 1955 translation of Rudolf Koch's Book of Signs ("The Sun-Cross or Cross of Wotan", p. 94).

The German term Sonnenkreuz was used in 19th-century scholarly literature of any cross symbol interpreted as a solar symbol, an equilateral cross either with or without a circle, or an oblique cross (Saint Andrew's cross). Sonnenkreuz was used of the flag design of the Paneuropean Union in the 1920s. In the 1930s, a version of the symbol with broken arms (resembling a swastika) was popular as a link between Christianity and Germanic paganism in the völkisch German Faith Movement.

Archaeological record

Bronze Age

In the prehistoric religion of Bronze Age Europe, crosses in circles appear frequently on artifacts identified as cult items, for example the "miniature standard" with an amber inlay that shows a cross shape when held against the light, dating to the Nordic Bronze Age, held at the National Museum of Denmark, Copenhagen. The Bronze Age symbol has also been connected with the spoked chariot wheel, which at the time was four-spoked (compare the Linear B ideogram 243 "wheel" 𐃏). In the context of a culture that celebrated the Sun chariot, it may thus have had a "solar" connotation (c.f. the Trundholm sun chariot).

Iron Age

The wheel appears as a solar motif in Celtic mythology, presumably associated with Taranis, e.g. on the Gundestrup cauldron, and at an altar to the sun god at Lypiatt, Gloucestershire. The symbol appears also on the Snoldelev stone.




Relaterad symbols:

  • Celtic Cross
  • Taranis (wheel-god)



SunCross/WheelCross in other languages:
  • Sólarkross (Íslenska)
  • Solkors (Svenska)
  • Solkorset (Norsk bokmål)
  • Solkross (Norsk nynorsk)
  • Saulės kryžius (Lietuvių)
  • Sluneční kříž (Čeština)
  • Słoneczny krzyż (Polski)
  • Sonjachnyj krest (Ukrajinska)
  • Creu solar (Català)
  • Cruz solar (Español)
  • Croce solare (Italiano)
  • Hjulkors (Dansk)
  • Radkreuz (Deutsch)
  • Rõngasrist (Eesti)
  • Güneş haçı (Türkçe)
  • Aurinkopyörä (Suomi)
  • 太陽十字 (日本語)
  • 태양 십자 (한국어)




Reference litterature:
  • Smith, D. J.: The Pagan Cross, ISBN 978-1-4141-0426-3
  • Hislop, Alexander: The Two Babylons, kapitola V, část VI.
  • Martin Persson Nilsson, The Minoan-Mycenaean Religion and Its Survival in Greek Religion, Biblo & Tannen Publishers, 1950, p. 421. "there is a wide-spread opinion that the equal-limbed cross is another symbol of the sun. It was, for example, a favourite theory of the late Professor Montelius, and has been embraced by many other archaeologists; its wide acceptance being due to an interest in finding a pre-Christian origin of the symbol of Christianity. The disc of the sun was regarded as a wheel; hence the myth that the sun-god drives in a chariot across the heavens"
  • Karl Georg Wieseler (1813–1883), Untersuchungen Zur Geschichte Und Religion Der Alten Germanen in Asien Und Europa, 1881, p. 157. The suggestion of a specifically Gothic variant of the runic alphabet partially preserved in the Gothic alphabet is due to Jacob Grimm's Deutsche Mythologie (1835).
  • Richard Nicolaus Graf von Coudenhove-Kalergi, Kampf um Paneuropa aus dem 1. Jahrgang von Paneuropa, Paneuropa Verlag, 1925, p. 36.
  • e.g. Karl Hans Strobl, Die Runen und das Marterholz, Zwinger-Verlag, 1936, p. 138; Waldemar Müller-Eberhart, Kopf und herz des Weltkrieges: General Ludendorffs Wertung als Deutscher, Georg Kummer, 1935 p. 244.
  • entry at the Nebra sky disk exhibition site (landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de)
  • Snoldevel stone's photograph depicted in arild-hauge.com.
  • Flemming Kaul: Der Mythos von der Reise der Sonne. Darstellungen auf Bronzegegenständen der späten Bronzezeit. In: Gold und Kult der Bronzezeit. (Ausstellungskatalog). Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg 2003. ISBN 3-926982-95-0
  • Peter Vilhelm Glob: Helleristninger i Danmark (= Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter. Bd. 7). Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg 1969. ISSN 70107-2854
  • Kostveit, Østmoe Åsta: Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Landbruksforlaget 1997. ISBN 82-529-2231-7
  • Hans Cappelen og Knut Johannessen (red.): Norske kommunevåpen, Oslo 1987, side 204
  • Hans Cappelen: «Bumerker i Norge – en oversikt» i Anders Bjønnes m.fl. (red.): Segltegninger fra hyllingene i Norge 1591 og 1610, Norsk Slektshistorisk Forening, Oslo 2010, side 60
  • Liungman, C. G. (1974): Symboler, Sverige. Side 197
  • Østmoe, Åsta Kostveit (1997): Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Oslo. 3. oppl. 2003. Side 53
  • Walker, Barbara G. (1988): The Woman’s Dictionary of Symbols and Sacred Objects. New York. Side 7.
  • Dahlby, Frithiof: De heliga technens hemlighet. Stockholm 1963. Side 52
  • Østmoe, Åsta Kostveit: Kors i kake, skurd i tre. Side 54
  • Terje Emberland (2003). 'Religion og rase'. Oslo: Humanist Forlag AS. ISBN 82-90425-53-8.
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 61. ISBN 82-458-0528-9. [[Hans S. Jacobsen] mente kristendommen hadde brakt noe «uekte og unaturlig inn i vårt folks liv». Av den grunn kritiserte han valget av Olavskorset som partiemblem og hevdet at partisymbolet var unordisk.]
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 153. ISBN 82-458-0528-9. [[Quisling] følte han hadde en oppgave i livet når han identifiserte seg med fordums helter, først og fremst Olav den hellige. Nasjonal Samling benyttet derfor mer historisk symbolikk enn noe annet parti. Emblemet var Olavskorset, Hirden hadde fått navn etter vikinghøvdingenes livgarde, og partiets hilsen var det gammelnordiske «heil og sæl»]
  • NorgesLexi, oppslagsord «Solkors»
  • Symbol på yr.no



Links:


Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Keltenkreuz



Ein Keltenkreuz, Hochkreuz oder irisches Kreuz ist ein Element der frühmittelalterlichen und mittelalterlichen sakralen Kunst im keltischen Kulturraum der britischen Inseln und Irlands (Cornwall, Irland, Isle of Man, Schottland, Wales). Es ist ein Balkenkreuz mit verlängertem Stützbalken (lateinisches Kreuz), meist aus Stein gehauen, bei dem um den Schnittpunkt der Balken ein Ring liegt. In der Heraldik wird diese Form, die sich im Volkstum bis nach Schweden (Mittsommerkreuz) verbreitet hat, als Radkreuz bezeichnet. Die ursprünglichen irischen Hochkreuze fanden sich nicht auf Grabstätten, sondern markierten dekorativ ein besonderes Gebiet oder heiliges Land. Sie waren auch regionale gesellschaftliche Treffpunkte, um die herum Feiern abgehalten wurden.

Die Vorform bilden einfache Kreuze, die in Menhire eingeschnitten wurden. Sie sind auf der Dingle-Halbinsel im County Kerry am häufigsten. Bei den ältesten irischen Kreuzen (Cross-Slabs) in Carndonagh und Fahan, im County Donegal fehlt der Ring, der erst in den Kreuzen von Ahenny (8. Jahrhundert) und Moville (Cooley Cross) erscheint und im 12. Jahrhundert (Dysert O’Dea, County Clare) wieder verschwindet, aber bei Grabkreuzen bis heute üblich ist. Einen formalen Ansatz zum echten Keltenkreuz stellt das rohe Keerogue Cross in Errigal auf einem Friedhof in County Tyrone dar. Eine Entwicklung in Richtung Keltenkreuz ist vielleicht auch das undatierbare Kreuz auf dem Friedhof von Noughaval (Co. Clare). Besonders die frühirischen Kreuze (von Carndonagh und Fahan – 7. und 8. Jahrhundert) aber auch die etwas späteren walisischen "Pillar crosse" (Neuadd Siarman) sind mit Knotenmustern in mannigfaltigen Variationen verziert. Auf manchen Kreuzen finden sich auch Bilder, die nicht in einen christlichen Kontext passen, etwa berittene keltische Krieger.

Die Hochkreuze Irlands werden in regionale Gruppen unterteilt (Barrow Valley, Midlands, Nordleinster, Ossory und Ulster). Später werden Figurengruppen, wie sie besonders gut das Ardboe und das Donaghmore Kreuz im County Tyrone zeigen, typisch. Nur Kreuze, die nach dem 9. Jahrhundert entstanden, zeigen häufig biblische Szenen (Kells, Clonmacnoise Südkreuz), manche davon sind rein ornamental. Die vor dieser Zeit errichteten Hochkreuze zeigen ausschließlich irisch-keltische Muster und Symbole. Den Höhepunkt der bildlichen Kunst stellt das Muiredach Kreuz von Monasterboice, Co. Louth dar. Ein stilistisch völlig anderes und wohl schönstes der erhaltenen Hochkreuze ist das von Moone im County Kildare. Die Gestaltung mit Tieren und Vögeln dürfte auf Ideen im gälisch-keltischen Raum vor der Christianisierung zurückgehen. Die späten Kreuze (12. Jahrhundert) haben den Ring noch in der Ornamentik, aber nicht mehr in der Kontur. Manchmal ist der Ring anliegend, häufiger ist er aber mit viertelkreisförmigen Durchbrüchen leicht abgesetzt. Oftmals hat er im Vergleich zu den Kreuzbalken einen verminderten Querschnitt. Die Ornamentik des Kreuzes selbst ist meist gerahmt und wurde offenbar erst nach dem Aufstellen des Kreuzes auf die vorbereiteten Flächen des Steins eingemeißelt. Das „unfertige Kreuz von Kells“ verweist auf dieses Vorgehen. Der vertikale Balken kann nach unten dicker werden oder einen Sockel besitzen. Die Iren unterscheiden zwischen gewöhnlichen Keltenkreuzen und Keltischen Hochkreuzen insofern, dass letztere ornamental und mindestens 800 Jahre alt sind.

Steinmonumente sind auch auf den Britischen Inseln Teil des frühchristlichen Gedenkens. Schottland hat wichtige Steine aus der Anfangszeit des Christentums. Dazu gehören die Hochkreuze von Iona und Kildalton aus dem späten 8. Jahrhundert. Den Völkern im frühmittelalterlichen Schottland, Pikten, Skoten, Briten und Angeln werden verschiedene bildhauerische Stile zugewiesen.

Im Norden und Osten Schottlands lebten die Pikten. Bevor sie freistehende Kreuze schufen, wählten die Pikten große Steintafeln aus, die sie vor dem Hintergrund des Kreuzes verzierten (Cross-Slab). Obwohl die piktische Symbolik mit dem Christentum vereinbar war, wurde sie nie auf das Kreuz gesetzt. Im späten 8. und 9. Jahrhundert erscheinen Steine mit christlichen Motiven neben den piktischen Symbolen. Sie zeigen, dass die Pikten nun Zugang zu christlicher Ikonographie gefunden hatten. Die biblische Geschichte von David war ein Favorit der Darstellungen. Auf dem steinernen Schrein von St. Andrew ist sie beeindruckend gestaltet. Motive wie Daniel in der Löwengrube oder Paulus und Antonius, die Brot in der Wüste brechen, kommen ebenso vor.

Kreuzsteine wurden auch von den Briten in Strathclyde und Galloway bevorzugt, wohingegen die Skoten von Argyll und die Angeln im Südosten Schottlands freistehende Kreuze vorzogen. Die Hochkreuze auf Iona und Islay zeigen die Verbindung zwischen irischen, piktischen und northumbrischen Elementen, während das großartige Ruthwell Cross in Dumfriesshire mit seinen lateinischen und Runen-Inschriften ein Höhepunkt frühmittelalterlich europäischer Kunst ist.

Das Ringkreuz ist auch aus Schweden bekannt, wo es auf Gotland als Triumphkreuz und ansonsten als Mittsommerkreuz anzutreffen ist. Das sechsblätterige Sternmuster auf dem schottischen Cross-Slab Cladh a´Bhile, hat auf Gotland ebenfalls seine Entsprechungen. Auf diese Verbindungslinie weist auch der "Sueno's Stein", ein schottischer Bildstein mit nordischen Motiven, der nach dem dänischen König Sven (Gabelbart) benannt sein soll.


Bekannte irische Hochkreuze:

Ahenny, County Tipperary
Ardboe County Tyrone
Carndonagh, County Donegal
Drumcliff, Co. Sligo
Dysert O’Dea, County Clare
Glendalough County Wicklow St. Kevin's Cross
Fahan, County Donegal
Monasterboice, County Louth
Clonmacnoise Cross of the Scriptures, County Galway
Clonmacnoise North Cross, County Galway
Clonmacnoise South Cross, County Galway
Kells, County Meath
Moone, County Kildare

Bekannte schottische Kreuze (keine Cross Slabs):

Dupplin Cross
Iona Abbey Crosses
Inchbrayok Cross
Kildalton Cross
Meigle 1 Cross
Ruthwell Cross
St. Martins Cross



Frankreich

Außerhalb der Britischen Inseln findet sich diese Kreuzform wenig, doch gibt es zahlreiche französische Beispiele von der Küste des Pays de Caux (Veules-les-Roses, Saint-Pierre-en-Port usw.) bis in die Bretagne (Lanvallay usw.) sowie an Wanderwegen im Limousin und in der Auvergne.

Weitere Beispiele befinden sich auf alten Grabsteinen der Halbinsel Cotentin.


Deutschland

In Deutschland gibt es das Ansveruskreuz in Einhaus und das Kleverschusskreuz in Lübeck.


Symbol in der rechtsextremen Szene

Das ‚gleichschenklige‘ Keltenkreuz war auch das Zeichen der rechtsextremen und verbotenen Volkssozialistischen Bewegung Deutschlands (VSBD/PdA) und ist noch heute als Symbol in der rechtsextremen Szene – in stark stilisierter Form – weit verbreitet. In diesem Zusammenhang handelt es sich um ein nach dem deutschen Strafgesetzbuch strafbares Verwenden von Kennzeichen verfassungswidriger Organisationen. Nach der Rechtsprechung des Bundesgerichtshofs kann auch eine isolierte Verwendung eines stilisierten gleichschenkligen Keltenkreuzes (also „die Darstellung eines gleichschenkligen Balkenkreuzes, um dessen Schnittpunkt ein Ring gelegt ist“) nach § 86a des deutschen Strafgesetzbuches strafbar sein, wenn nicht die äußeren Umstände eindeutig ergeben, dass der Schutzzweck der Norm nicht tangiert ist. Das gleichschenklige Keltenkreuz wird meist mit der White-Power-Bewegung der USA in Verbindung gebracht. Diese Variante ähnelt auch dem Symbol des sogenannten Zodiac-Killers, eines Serienmörders der späten 1960er-Jahre der USA, dessen Taten jedoch nicht rassistisch motiviert waren.

In Frankreich war das Keltenkreuz seit 1945 das Symbol mehrerer rechtsextremer und neofaschistischer Gruppierungen, besonders prominent wurde es in den 1960er Jahren durch die Verwendung durch die OAS, eine paramilitärische Organisation, die mit Gewalt die Unabhängigkeit Algeriens zu verhindern versuchte.

Die Europäische Nationale Front (ENF), ein Zusammenschluss europäischer rechtsextremer Parteien, verwendet ein stilisiertes Keltenkreuz in ihrem Logo. In Polen wurde das Symbol 2011 von der Partei Nationale Wiedergeburt Polens (polnisches Mitglied der ENF) als eingetragene Marke registriert.


Literatur:


  • Hilary Richardson, John Scarry: An introduction to Irish high crosses. Mercier Press, Dublin 1990, ISBN 0-85342-941-3.
  • J. Romilly Allen: Early Christian symbolism in Great Britain and Ireland. Before the thirteenth century (= The Rhind Lectures 1885, ZDB-ID 1035191-7). Whiting, London 1887 (Facsimile-Reprint der S. 129–244: The High Crosses of Ireland. Llanerch, Felinfach 1992, ISBN 0-947992-90-1).
  • Peter Harbison: The high crosses of Ireland. An iconographical and photographic Survey (= Römisch-Germanisches Zentralmuseum, Forschungsinstitut für Vor- und Frühgeschichte. Monographien 17, 1–3). 3 Bände (1: Text; 2: Photographic Survey; 3: Illustrations of comparative Iconography). Habelt, Bonn 1992, ISBN 3-7749-2536-4.
  • Frédéric Scuvée: Les croix nimbées du Cotentin. In: Heimdal. Nr. 2, 1971, ISSN 0336-030x, S. 25–36.
  • Symbole und Zeichen der Rechtsextremisten. Bundesamt für Verfassungsschutz, November 2008, S. 21 (Abschnitt 2.3), archiviert vom Original am 17. Januar 2009, abgerufen am 12. Mai 2015.
  • Rechtsextreme Symbole und Zeichen
  • Beschluss des 3. Strafsenats des Bundesgerichtshofs vom 1. Oktober 2008, Az. 3 StR 164/08 (PDF-Datei; 105 kB), vgl. auch Pressemitteilung Nr. 209/2008 des BGH vom 14. November 2008
  • buendnis-toleranz.de (Archiv): Nazi-Codes. (Memento vom 25. Februar 2008 im Internet Archive)
  • Polen: Symbol gegen Schwule nun geschützte Marke, queer.de, 23. November 2011



Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Historiebloggen: RadKreuz



Das Radkreuz, auch Sonnenkreuz oder Sonnenrad (dän. Hjulkors), ist ein Motiv der Ikonografie der nordischen Vorzeit. Es ist ein kreisrundes Rad, dessen Speichen ein Kreuz bilden, das den Kreis in vier gleich große Bereiche teilt. Das Motiv tritt als Petroglyphen, wie den Felsritzungen von Allinge-Sandvig, und auf Deckensteinen von Großsteingräbern (Bunsoh, Mechelsdorf 2) zumeist aber auf bronzezeitlichen Fundstücken auf. Einerseits ist das Radkreuz ein Abbild der Sonne bzw. der Sonnenscheibe, andererseits kann es laut dem dänischen Archäologen Flemming Kaul als Symbol für den Tag-Nacht-Zyklus sowie den Zyklus der Jahreszeiten interpretiert werden. In ägyptischen Darstellungen tauchen dem Radkreuz gleichende "Vierspeichenräder" an Streitwagen auf. Diese Form ist technisch nicht fahrfähig und hat somit lediglich symbolischen Charakter. Im Mittelalter ist es als Weihekreuz an Kirchengebäuden verwendet worden.

Die Darstellung findet sich bei vielen bronzezeitlichen Kultobjekten, so z.B. dem Sonnenwagen von Trundholm oder auf verzierten Rasiermessern aus Bronze, z.B. in Form des Sonnenschiffs.

Radkreuze finden sich besonders in Felsbildern und Steinverzierungen, z.B. auf Bornholm oder Greby. Sie kommen auch als Mittelteil anthropomorpher Darstellungen vor. Radsymbole sind nach Schälchen und Schiffen die größte Bildgruppe der Felsritzungen in Skandinavien. Petroglyphe mit vier, seltener mit acht Speichen finden sich in Dänemark und in Schweden.

In Felsritzungen sind Radkreuze oft auf Sockeln (Sonnenstelen) dargestellt. Da Felsbilder vermutlich realistische Darstellungen von Ritualen sind, kann davon ausgegangen werden, dass in den Zeremonien echte Radkreuze verwendet wurden. Solche sind durch Funde belegt, z.B. durch ein Miniatursonnenbild auf einem Ständer (Dänisches Nationalmuseum) sowie einem Stein in Radkreuz-Form mit vier Schalengruben, der 1999 auf Seeland gefunden wurde.


Radkreuze in Deutschland

Ein Radkreuz befindet sich auf dem Deckstein des Großsteingrabes von Bunsoh in Schleswig-Holstein. Findlinge mit entsprechenden Darstellungen sind auch in Mecklenburg-Vorpommern bei Megalithanlagen in der Region um Rerik belegt. Ein etwa 60 kg schwerer Sandstein (0,54 x 0,49 x 0,26 m) wurde von einem Fossiliensammler etwa 1988 am Ostseestrand bei Börgerende-Rethwisch (Landkreis Rostock) in einem Lesesteinhaufen entdeckt. Der Stein gelangte 2013 in das Museum von Rerik.



Symbolische Bedeutung

In der freien Interpretation des Radkreuzes als Darstellung des zyklischen Laufs der Sonnenbewegung im Tag-Nacht-Rhythmus, stellt die waagerechte Kreuzstrebe die Erde als Scheibe dar. Der obere Halbkreis zeigt damit die Bahn der Sonne am Tag, vom morgendlichen Sonnenaufgang (linker Schnittpunkt) über den Mittag bis zum abendlichen Sonnenuntergang (rechter Schnittpunkt). Der untere Halbkreis stellt die Bahn der Sonne in der Nacht durch die Unterwelt dar. Bei der Übertragung auf den Zyklus der Jahreszeiten ist der Sonnenaufgang mit dem Frühling, der Mittag mit Sommer, der Sonnenuntergang mit dem Herbst und die Mitternacht mit dem Winter gleichzusetzen.



Neuere Verwendung als Symbol

In der Gegenwart findet das Radkreuz in Abwandlung weiterhin als Symbol Verwendung, z.B. in Neopaganismus, Esoterik und Okkultismus, aber auch bei Gruppierungen mit rassistischer und neonazistischer Ideologie.



Religiöses Symbol

Wie die Swastika wird das Radkreuz als Sonnenkreuz von neuheidnischen Gruppen und Organisationen als Repräsentation der Sonne und des Jahreskreislaufs genutzt. So existiert in der Wicca-Religion ein Jahresrad mit vier solaren Festen. In verschiedenen Feuerbräuchen werden Feuerräder, d.h. Radkreuze aus Stroh verwendet.

Der neuheidnische Verein Germanische Glaubens-Gemeinschaft verwendet als Symbol einen Thorhammer vor goldenem Radkreuz auf blauem Grund.

Im Christentum findet es sich als Weihe- oder Apostelkreuz in diversen Kirchen. Veraltet wird es auch als Päpstliches Kreuz bezeichnet, da es bis zur Reformation auch als päpstliches Hoheitszeichen diente. Das heutige Papstkreuz hat jedoch eine andere Form. Im Kloster Memleben (Sterbeort Kaiser Otto des Großen) findet man ein Radkreuz in der Mauer des Ostflügels der Klausur.



Politisches Symbol

Die europäisch föderalistische Paneuropa-Union verwendet ein rotes Radkreuz (Symbol für die Menschlichkeit) mit gelbem Hintergrund (Symbol für die Aufklärung) in einer blauen Flagge.[4] Nach der Gründung von Europarat und Europäischer Union wurde ein Kreis aus zwölf Sternen hinzugefügt.

Die norwegische 1933–1945 bestehende faschistische Partei Nasjonal Samling verwendete ein goldenes Sonnenkreuz auf rotem Hintergrund als Emblem.

Die schwedische 1956–2009 bestehende[5] Neonazi-Partei Nordiska rikspartiet verwendete das schwarze Radkreuz auf roter Flagge.



Wissenschaftliches Symbol

In der Mathematik ist ⊕ (eingekreistes Pluszeichen, Unicode: U+2295 circled plus sign) das Verknüpfungszeichen für die vektorielle direkte Summe sowie ein gelegentlich verwendetes Verknüpfungszeichen für die logische Kontravalenz.

In der Astronomie und Astrologie ist das eingekreiste Pluszeichen ⊕ eines der beiden Symbole für die Erde. Das Kreuz im Kreis steht hierbei für den Äquator und den Nullmeridian, astrologisch symbolisiert es zusätzlich in der Horoskopzeichnung den Glückspunkt (Pars Fortuna). Von den beiden Erdsymbolen wird dies in der Astronomie häufiger verwendet, das andere (♁, Unicode: U+2641 earth) überwiegend in der Astrologie.

In der Alchemie ist das dem eingekreisten Pluszeichen ähnliche 🜨 das Symbol für Grünspan („æs viride“, Unicode: U+1F728 alchemistical symbol for verdigris im Block Alchemistische Symbole).



Sonstige Verwendung

Im englischen Dartmoor gibt es in Stein gehauene Radkreuze, die als Grenzmarken (Boundary marks) gelten.

Das Erdsymbol ⊕ wird auch als Gender-Symbol für Intersexualität verwendet. Dies geschieht nicht ohne Grund, denn "intersexuell" bedeutet zwischen den Geschlechtern. Die Geschlechter werden durch das Mars- ♂ (Mann) und das Venussymbol ♀ (Frau) repräsentiert, und die Erde liegt zwischen Mars und Venus. Häufiger wird jedoch eine Kombination aus Mars- und Venussymbol ⚥ verwendet.



Ähnliche symbole:

  • Taranis (wheel-god)
  • Keltenkreuz
  • Radanhänger
  • Radnadel
  • Radgrab
  • Wirbelrad



Radkreuz in anderen Sprachen:
  • Sun cross (english)
  • Sólarkross (Íslenska)
  • Solkors (Svenska)
  • Solkorset (Norsk bokmål)
  • Solkross (Norsk nynorsk)
  • Saulės kryžius (Lietuvių)
  • Sluneční kříž (Čeština)
  • Słoneczny krzyż (Polski)
  • Sonjachnyj krest (Ukrajinska)
  • Creu solar (Català)
  • Cruz solar (Español)
  • Croce solare (Italiano)
  • Hjulkors (Dansk)
  • Radkreuz (Deutsch)
  • Rõngasrist (Eesti)
  • Güneş haçı (Türkçe)
  • Aurinkopyörä (Suomi)
  • 太陽十字 (日本語)
  • 태양 십자 (한국어)




Reference litterature:
  • Smith, D. J.: The Pagan Cross, ISBN 978-1-4141-0426-3
  • Hislop, Alexander: The Two Babylons, kapitola V, část VI.
  • Martin Persson Nilsson, The Minoan-Mycenaean Religion and Its Survival in Greek Religion, Biblo & Tannen Publishers, 1950, p. 421. "there is a wide-spread opinion that the equal-limbed cross is another symbol of the sun. It was, for example, a favourite theory of the late Professor Montelius, and has been embraced by many other archaeologists; its wide acceptance being due to an interest in finding a pre-Christian origin of the symbol of Christianity. The disc of the sun was regarded as a wheel; hence the myth that the sun-god drives in a chariot across the heavens"
  • Karl Georg Wieseler (1813–1883), Untersuchungen Zur Geschichte Und Religion Der Alten Germanen in Asien Und Europa, 1881, p. 157. The suggestion of a specifically Gothic variant of the runic alphabet partially preserved in the Gothic alphabet is due to Jacob Grimm's Deutsche Mythologie (1835).
  • Richard Nicolaus Graf von Coudenhove-Kalergi, Kampf um Paneuropa aus dem 1. Jahrgang von Paneuropa, Paneuropa Verlag, 1925, p. 36.
  • e.g. Karl Hans Strobl, Die Runen und das Marterholz, Zwinger-Verlag, 1936, p. 138; Waldemar Müller-Eberhart, Kopf und herz des Weltkrieges: General Ludendorffs Wertung als Deutscher, Georg Kummer, 1935 p. 244.
  • entry at the Nebra sky disk exhibition site (landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de)
  • Snoldevel stone's photograph depicted in arild-hauge.com.
  • Flemming Kaul: Der Mythos von der Reise der Sonne. Darstellungen auf Bronzegegenständen der späten Bronzezeit. In: Gold und Kult der Bronzezeit. (Ausstellungskatalog). Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg 2003. ISBN 3-926982-95-0
  • Peter Vilhelm Glob: Helleristninger i Danmark (= Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter. Bd. 7). Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg 1969. ISSN 70107-2854
  • Kostveit, Østmoe Åsta: Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Landbruksforlaget 1997. ISBN 82-529-2231-7
  • Hans Cappelen og Knut Johannessen (red.): Norske kommunevåpen, Oslo 1987, side 204
  • Hans Cappelen: «Bumerker i Norge – en oversikt» i Anders Bjønnes m.fl. (red.): Segltegninger fra hyllingene i Norge 1591 og 1610, Norsk Slektshistorisk Forening, Oslo 2010, side 60
  • Liungman, C. G. (1974): Symboler, Sverige. Side 197
  • Østmoe, Åsta Kostveit (1997): Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Oslo. 3. oppl. 2003. Side 53
  • Walker, Barbara G. (1988): The Woman’s Dictionary of Symbols and Sacred Objects. New York. Side 7.
  • Dahlby, Frithiof: De heliga technens hemlighet. Stockholm 1963. Side 52
  • Østmoe, Åsta Kostveit: Kors i kake, skurd i tre. Side 54
  • Terje Emberland (2003). 'Religion og rase'. Oslo: Humanist Forlag AS. ISBN 82-90425-53-8.
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 61. ISBN 82-458-0528-9. [[Hans S. Jacobsen] mente kristendommen hadde brakt noe «uekte og unaturlig inn i vårt folks liv». Av den grunn kritiserte han valget av Olavskorset som partiemblem og hevdet at partisymbolet var unordisk.]
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 153. ISBN 82-458-0528-9. [[Quisling] følte han hadde en oppgave i livet når han identifiserte seg med fordums helter, først og fremst Olav den hellige. Nasjonal Samling benyttet derfor mer historisk symbolikk enn noe annet parti. Emblemet var Olavskorset, Hirden hadde fått navn etter vikinghøvdingenes livgarde, og partiets hilsen var det gammelnordiske «heil og sæl»]
  • NorgesLexi, oppslagsord «Solkors»
  • Symbol på yr.no



Links:


Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Konsten att försörja sig, Sofia Ling, 2016, ISBN: 9789170312915

Historiebloggens bokrecension: Konsten att försörja sig, Sofia Ling, 2016, ISBN: 9789170312915




Nytt ljus på kvinnliga arbetets historia

I boken Konsten att försörja sig kastar Uppsalahistorikern Sofia Ling nytt ljus över kvinnornas arbete i Stockholm under 1600- och 1700-talen.

Det tidigmoderna Stockholm har ofta framstått som en hierarkisk stad där samhällsordningen ansågs orubblig och given av gud. Laglig rätt att idka näringar var förbehållet vissa män, och endast för dem och för deras änkor var det skråsystem öppet som reglerade näringslivet. Mannen var överordnad kvinnan, och hennes rörelsefrihet och möjlighet till försörjning var ytterst begränsad.

Sofia Lings forskning ger delvis en annan bild. Hennes resultat anknyter till ny forskning om tidigmoderna städer runt om i Europa, där bilden av kvinnors möjligheter till försörjning på flera håll har reviderats. De glimtar av levnadsöden, konflikter, organiserat arbete och gemenskap som skymtar fram i materialet berättar om en stad i hög grad präglad av kvinnlig närvaro. Änkor såväl som hustrur med arbetande makar säljer bröd och frukt, fisk och kött från korg och bod, mäklar kläder, bränner brännvin och håller krog, och argumenterar kraftfullt för sin rätt att försörja både sig och sina familjer.

Sofia Ling är filosofie doktor i historia vid Uppsala universitet. Hennes avhandling från 2004, Kärringmedicin och vetenskap, handlar om förhållandet mellan den framväxande läkarvetenskapen och obehöriga utövare av läkekonst i Sverige under perioden 1770 till 1870. Därefter har hennes forskning främst handlat om kvinnors arbete och försörjningsmöjligheter ur ett genusperspektiv under tidigmodern tid. Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650–1750 är ett resultat av det arbetet.


Beskrivning från förlaget:

I Konsten att försörja sig kastar Uppsalahistorikern Sofia Ling nytt ljus över kvinnornas arbete i det tidigmoderna Stockholm. Hur var det att leva i 1600- och 1700-talens stad? Var det möjligt för en gift kvinna att arbeta? Och hur kunde ensamstående kvinnor försörja sig?

Genom en grundlig undersökning av ett material som består av kvinnors skriftliga klagomål till bland annat handelskollegium analyserar Ling både det faktiska kvinnoarbete som ägde rum i staden, och hur kvinnorna inför myndigheterna argumenterade för sina möjligheter till försörjning. Resultatet reviderar synen på kvinnornas handlingsutrymme i stadens historia och ger en mer mångfacetterad bild, fjärran från den begränsade tillvaro som rådande lagar vittnade om.

Det tidigmoderna Stockholm har ofta framstått som en hierarkisk stad, där man föddes och dog inom samma stånd och där samhällsordningen ansågs orubblig och given av Gud. Laglig rätt att idka näringar var förbehållet vissa män, och endast för dem och för deras änkor var det skråsystem öppet som reglerade näringslivet. Hustavlan, den del av Luthers lilla katekes som förklarade vars och ens roll i samhällshierarkin, har setts som rättesnöre för relationer inom hushållen. Den stadgade att mannen i alla avseenden var överordnad kvinnan; fadern eller maken tog beslut för kvinnans del och hade rätt att tukta såväl tjänstefolk som barn och hustru. Sammantaget ger det en bild av en stad där kvinnans rörelsefrihet och möjlighet till försörjning var ytterst kringskuren.

Lings resultat ger en bild fjärran från den strikt hierarkiska och mycket beskurna tillvaro för kvinnor som förordades. Hennes resultat anknyter till ny forskning om tidigmoderna städer runt om i Europa, där bilden av kvinnors möjligheter till försörjning på flera håll har reviderats.

De glimtar av levnadsöden, konflikter, organiserat arbete och gemenskap som skymtar fram i materialet berättar om en stad i hög grad präglad av kvinnlig närvaro. Änkor såväl som hustrur med arbetande makar säljer bröd och frukt, fisk och kött från korg och bod, mäklar kläder, bränner brännvin och håller krog – och argumenterar kraftfullt för sin rätt att försörja både sig och sina familjer.

Verkligheten visar sig alltid långt mer mångfacetterad än vad lagar och förordningar låter påskina.


Fler bokrecensioner på www.Historiebloggen.nu

Medeltidsmarknader 2016 - Medeltida- och Vikingamarknader & mässor



Medeltidsmarknader 2016 - Medeltida- och Vikingamarknader & mässor

10 aprMedeltidsmarknad i Kungsträdgården, Stockholm
30 apr – 1 majAle Vikingamarknad, Alafors
6-7 majRikstornering & Hovdala Medeltidsdagar, Hovdala slott
7-8 majVikingadagar på Himmelstorp, Kullaberg
21-22 majTyresö Medeltidsdagar
21-22 majVetlanda Vikingamarknad
21-22 majRunrikes dag, Täby
21-22 majLekvattnets Medeltidsmarknad
27-29 majLeksands Medeltidsmarknad
28-29 majEkenäs Riddarspel, Linköping
4-5 junLödöse Medeltidsdagar
6 junHusabyMarken, Husby-Långhundra
11-12 junLunds Medeltidsdagar
24 junKälen Medeltidsmarknad, Medelpad
24-26 junLäckö Medeltidsmarknad, Lidköping
1-3 julFoteviken Vikingamarknad, Höllviken
1-3 julStallarholmens Vikingafestival, Strängnäs
2 julMedeltidsmarknad Vittinge, Heby
2-3 julGräfsnäs Tornerspel
2-3 julSilvergruvans Medeltidsdagar, Sala
2-3 julRiddarspel på Wenngarn, Sigtuna
2-3 julMedeltidsdagar på Varbergs Fästing
8-10 julTrelleborgens Vikingamarknad, Trelleborg
9 julMedeltidsdag vid Hunehals borg, Kungsbacka
9-10 julTuna Ting, Borlänge
9-10 julWadköpings medeltida marknad, Örebro
9-17 julHova Riddarvecka
16-17 julFröja Thing, Löddeköpinge
16-17 julGräfsnäs Slottsspel
20-23 julMedeltidsdagar i Luleå
23-24 julTorpa Stenhus Medeltidsdagar
28-30 julVikingamarknad Saltvik, Åland
29-31 julTornerspel på Skoklosters slott
30-31 julMedeltidsspelen – Barnens medeltid, Halmstad
5-7 augHornbore Ting, Hamburgsund
6 augLandskrona Medeltidsfestival
6-7 augMedeltida Alvastra, Hästholmen
7-14 augMedeltidsveckan Gotland
10-14 augArboga Medeltidsdagar
20-21 augVisingsö Tornerspel
20-21 augLionga Ting, Linköping
20-21 augHassela Medeltidsdagar, (Halls Gård i Nordanstig)
26-28 augSöderköpings Gästabud
3-4 sepVikingatida höstmarknad Gunnes gård, Upplands-Väsby
17-18 sepGudahagens Vikingamarknad, Bromölla
24-25 sepHistorisk marknad med beridet bågskytte – Bohus Fästning, Kungälv



Källa: Medeltidsmarknader

Historiebloggen.nu

Gamla Uppsala – mycket mer än ståtliga kungagravar


Gamla Uppsaladagen - söndag den 29 maj. 

En dag för både barn och vuxna. 

Se vikingaskeppet Embla, prova vikingalekar, möt arkeologer som berättar om makt och religion,
lyssna på spelmansmusik i faluröd gårdsmiljö. Titta på lantrasdjur, se gamla brandbilar och lyssna på en andakt eller kyrkans morsdagskonsert med Bella Donna. Med häst och vagn åker man mellan de olika aktiviteterna.

I Gamla Uppsala möts du av platser som spänner från 500-talet till idag och det finns långt mer att upptäcka än de ståtliga gravhögarna. 


Den 29 maj kommer alla sevärdheter att hålla öppet med gratis inträde och det bjuds på en massa aktiviteter för både barn och vuxna.


  
Disagården öppnar för säsongen. Husen är öppna och djuren har kommit på plats.
Disagården är ett friluftsmuseum som visar en uppländsk bondby med hus och gårdar, odlingar och djur. 
Här får besökaren en inblick i hur folk levde på landsbygden under 1800-talets senare del.
Hela sommaren är det fullspäckat program med temadagar, musik och folkdans. 29 maj - 31 augusti.

För mer information se gärna www.upplandsmuseet.se eller kontakta Frida Gereonsson 018-16 91 80.


Redaktionen

Historiebloggen: Tattooed Scythian Warriors, Descendants of the Amazons




Herodotus describes the Scythians living in the area north of the Black Sea about three thousand years ago. According to him they traced their ancestry directly from Zeus and the river nymph Borysthenis, daughter of the river god Borysthenes, the union of which produced a son named Tagitaos and he in turn had three sons with a human woman, demigods, who were the progenitors of the three Scythian tribes. It is said that in the time of the sons of Tagitaos there came down from heaven four items made of gold. These items were a plow, a yoke, a cup and a battle axe. Each brother attempted to use the items but they were met with a blazing fire or great heat but when the youngest approached the items the fire was gone and they worked only for him and from him the tribe of the Royal Scythians was formed. If one looks at such a tale with modern eyes we could imagine that the items were technology coded to only function for one individual and possibly dangerous as it was also said that anyone who slept while guarding these items in the open would die within a year.

Now while Herodotus, the historian and teller of this tale doubted that the Scythians were indeed the descendants of Zeus, he nonetheless recorded their accounts. He also tells a different account where they are the descendants of another of Zeus’ sons, Heracles and the half serpent half goddess Echidna, but that story seems like a more fanciful telling of the first story and involves many of the same events. He goes on to say that he favours a third version of their origin which tells of wandering Asiatic tribes that migrated into the lands of the Cimmerians.

The longer you look, the origin of the Scythians becomes more and more cloudy and some scholars contend that the Scythians referred to by Herodotus are really only the remnants of a much earlier people who were once widespread and very advanced with great cities, ships, farming and herding. If we remember the story of the golden plow, yoke, cup and battle axe we would infer that farming must have been important to the early Scythians if their gods saw fit to gift them with a magical plow and yoke, not a very practical gift for nomadic horsemen. This possibility seems very likely since the Scythians of Herodotus’ time were known to be nomadic and the earlier Scythians are credited with developing the smelting of iron and bronze, the invention of the battle axe (actually credited to the Amazons among the Scythians), the pottery wheel, the bellows, the anchor and the science of horse breeding. One has to wonder why nomads would invent the anchor.

Fred Hamori wrote that Justinius II referred to the Scythians as one of the oldest civilizations in the world; even older than the Egyptians and that they were most likely a northern Mesopotamian culture, not the later immigrant tribes who adapted many of their customs. The Scythians described by the Greeks were apparently an amalgamation of many peoples overlaying a very ancient culture that existed in the area around the Black Sea. Whatever their origins, the Scythians were a remarkable people with a very ancient origin that remains a mystery. However, two more tales of the Scythians are even stranger. One is the story of the bald people who were once part of the royal Scythians but separated themselves and went to live isolated at the foot of a mountain. Herodotus described them thus; Passing over a great extent of this rough country, you come to a people dwelling at the foot of lofty mountains, who are said to be all- both men and women- bald from their birth, to have flat noses, and very long chins. These people speak a language of their own; the dress which they wear is the same as the Scythian. They live on the fruit of a certain tree, the name of which is Ponticum; in size it is about equal to our fig-tree, and it bears a fruit like a bean, with a stone inside. … No one harms these people, for they are looked upon as sacred- they do not even possess any warlike weapons. When their neighbours fall out, they make up the quarrel; and when one flies to them for refuge, he is safe from all hurt. They are called the Argippaeans. Now we have a race of people who believe they were descended from the three sons of a god, they are so early that even in the time of Herodotus their origins were ancient history, they believed they had received technology directly from their gods and a small number of them, described as not normal humans lived apart and served as judges and protectors and the strange story gets even stranger…now we bring in the Amazons.

It seems that in all the histories of the Scythians one point is either marginalized or simply mentioned as if it is not important, but I contend that it is of upmost importance if we are to truly understand the psyche of the Scythians, the existence of the Amazons and in fact the history of all humanity.

The ancient Scythians, the ones who predate the nomads, worshiped as their main deity not a god but a goddess, the half snake half woman deity known as Tabiti, who coincidentally fits the description of Tagitaos’ mother in the Scythian origin story . She was the Earth Goddess who was said to be the witness of all things, often depicted as a woman with child she travelled with a raven and a wolf.

The Goddess is the most ancient of all deities with depictions dating back over 29000 years BC and her worship held sway until only about four thousand years ago when mankind spiralled into never ending warfare. Her names are almost endless, Anu, Eki, Hathor, Isis, Danu, Cali; the list would go on for pages but they all represented the same thing, the sacred feminine, the great mother. The fact that matriarchal or egalitarian societies might have existed and in fact may have been the norm prior to the ‘historical’ period is now dismissed by most mainstream historians but I contend that they were the norm and they did not die out suddenly. There was a time of transition during which women and men still existed as equals in society and the Amazons are a compelling example of one of these transitions.

Herodotus, with his usual flare, tells a remarkable story of how the Amazons came to be with the Scythians which makes a great deal more sense when one understands that the nomadic Scythians were later arrivals and the Amazons were part of an earlier civilization still existing to the south of the Black Sea but in constant threat from the Greeks as the accounts of many battles suggest. He recounts that after the Battle of Thermodon, several galleys carrying Amazon prisoners were retaken by the captives and the women came ashore in the land of Scythia on the north shore of the Black Sea They engaged some of the Scythians in combat who upon discovering that the dead were actually women decided not to try to kill the newcomers but woo them instead. They eventually approached them unarmed and the two groups decided to merge but not without negotiations. The Amazons refused to live as Scythian women, they would not give up their place in society so their new Scythian husbands agreed and asked for their inheritance to be given them and they left for lands to the northeast. This story seems to tell of a merging of the nomadic Scythians with the earlier matriarchal society and their migration away from the patriarchal societies rising to power to the south and eventually the entire world.

Of course most mainstream historians call the Amazons creatures of myth not because there are not ample records of their battles and individuals but for the reason Strabo the Greek historian put it 2000 years ago, “For who can believe that an army of women, or a city, or a nation, could ever subsist without men? and not only subsist, but make inroads upon the territories of other people, and obtain possession not only of the places near them, and advance as far as the present Ionia, but even dispatch an expedition across the sea to Attica?” Who indeed could believe such a thing? Certainly not the men who have written history but now we have their bodies, women buried with the respect once though only reserved for men and these tattooed women warriors are much harder to call a myth.

The origin of the word Amazon may have come from the Iranian language. The work ha-mazan (phonetic pronunciation) meant warrior and the nomadic Scythians that migrated into the eastern European region are believed to have been Indo-Iranian tribes so the etymology of the word seems right. As the Scythian nomads moved across the area, described in Herodotus’ third story of their origin, a stratified society developed in which the farmers and herders (the earlier inhabitants) were lower status and the newer Scythian warrior class became the royal or ruling class.

However, unlike most societies that are absorbed by a warrior based culture, this one did not immediately or exclusively denigrate women to the lowest status. It seems that in their world there was a place for the warrior woman, a practice perhaps influenced by their female deities. Herodotus believed that the Samatians were the result of the merging of the Scythian and Amazon cultures. Whether this acceptance came from the merging of a society, such as the Amazonians that already had such practices, or it was inherent in the customs of the early nomads is not clear, but archaeological evidence shows that women both as warriors and as high status individuals existed in the Scythian society and similar cultures in the region of Pazyryk.

The Scythians buried their high status dead in mounds called kurgans or tumuli. The dead were laid out often as if asleep in a hollowed out log, facing the east. Grave goods included fine clothes, jewellery, food, cannabis, hand mirrors (also carried by the followers of Hathor), horse tack, bows, swords, shields, entire chariots and often other humans and horses. The horses were sacrificed by axe blow and then buried with the deceased. A later excavation, such as the one of the Pazyryk mummy known as the Ice Maiden excavated by Natalia Polosmak, has shown that at least in this instance the horses were older rather than younger stock suggesting a hint of practicality when killing the livestock. The bodies were mummified in a complex process involving the removal of internal organs, packing the body cavity with aromatic herbs and spices and then embalming the flesh with oils and resin. Some of the kurgans also filled with ground water and subsequently sealed the mummies in ice which further preserved all of the burial goods. The craftsmanship of the gold work, textiles, leather items and wood carving is exceptional and equally so for both male and female burials.

Royal Scythians were also tattooed and apparently those tattoos attested to their elite status. Their tattoos are almost modern in appearance and were created not by the most common ancient method of sewing dye soaked thread under the skin but instead by the puncture method. This technique allowed the artists to create stylized designs in the shapes of goats, horses, deer and leopards. A tattoo stencil (pattern used for creating the design) was actually found in one of the burials. The males and females wore the same designs and there is also evidence of more medicinal tattoos that as usual were only lines. Among the Scythians it is relatively easy to separate the therapeutic tattoos from the decorative because they had such advanced tattooing skills.

There are many very interesting Scythians and Pazyryk burials and it would take a book to describe them all, but some contained women, or men and women together, who were buried as warriors with bows, shields and swords as well as their horses. It is apparent that this society accepted the participation of women in warfare and allowed them the honours afforded to such a status and perhaps it is this very custom that earned these people the title of barbarian because the cultures that surrounded them found the very thought of women in such roles as unthinkable, even mythical. It has long been an accepted practice in anthropology to draw inferences about people and gender role within a society based on the way they are treated in death and there must have been some degree of equality within this society.

Just as the Pazyryk culture greatly resembled the Scythian culture to their west, I think we can also see cultural similarities in the Norse and Celtic peoples to the east of Scythia who, whether from intermingling in trade or migration, exhibited the same treatment of women until the spread of Rome and Christianity across Europe destroyed the native culture and purposefully erased any pagan history especially Goddess worship. I will also go as far to say that Rome and the church at the time began the systematic persecution of women taking away any power they had in society including, medicine, religion, brewing and warfare.

The Sarmatians, the people Herodotus believed were the mix of Amazons and Scythians, are known to have invaded Gaul and pushed out the Picts and there are many Roman accounts of the women warriors among the Gauls. The Norse shield maidens are not myth and accounts of their participation in known battles is generally not disputed unlike those of the Amazons. Queen Boudicca, trained as a warrior when she was a child went on to led an army of over 10,0000 many of them women against the Romans in Briton. Of course the Romans described her as a woman who was smarter than most of her gender which explained her successes but they still considered her a person not to be dealt with lightly.

Of her own part Boudicca said “We British are used to women commanders in war; I am descended from mighty men! But I am not fighting for my kingdom and my wealth now. I am fighting as an ordinary citizen for my lost freedom, my bruised body and my outraged daughters…Consider how many of you are fighting and why! Then you will win this battle or perish. That is what I, a woman, plan to do, let the men live in slavery if they will.”(Boudicca according to Tacitus)

In 61 AD Boudicca died when she took her own life instead of being captured and with her died the hope of women all over Europe for social equality in the face of the Roman invasion and the subsequent spread of Christianity. Perhaps Boudicca represents the last great stand of the descendants of the Amazons and the tattooed warriors of the steppes who rode into battle together, man and woman side by side, against the new societies where woman were seen as weak and inferior and their great deeds in history were turned into myths.



References:

J. A. Salmonson, The Encyclopedia of Amazons (1991), ISBN 0385423667

F. G. Bergmann, Les Amazones dans l'histoire et dans la fable (1853)

J.Harmatta: "Scythians" in UNESCO Collection of History of Humanity – Volume III: From the Seventh Century BC to the Seventh Century AD. Routledge/UNESCO. 1996.

The Real Scythians of Messopotamia, Fred Hamori, based on a work by Gyula Meszaros

The History of Herodotus, George Rawlinson, ed. and tr., vol. 3, Book 4, Chapters 2-36, 46-82. New York: D. Appleton and Company, 1885]

Scythians in the Ancient World by Gill, Education About.com Ancient / Classical History Herodotus History Book IV

Scythian tumuli : Bouzek Jan (2/22/2008) "Scythian tumuli", 2008, Encyclopaedia of the Hellenic World, Black Sea

Origins of the Picts and Scots, Hal MacGregor, Origins of the Clan Gregor

The Boudicca Chapters, Isha Bassi, Heroines of History.



Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Goternas ursprung




Goternas ursprung har varit ett lärt spörsmål alltsedan 500-talet, då visigoternas och ostrogoternas riken behärskade stora delar av det forna Västromerska rikets områden. Goterna hade varit mindre kända för grekisk-romerska författare innan deras första anfall vid det romerska rikets gränser i mitten på 200-talet, så man kunde undra var dessa mäktiga folk egentligen kom ifrån. Ambrosius betecknade dem som Gog. Även bland de nya härskarna fanns ett behov av en historia som inte var sämre än romarnas. Mellan 526 och 533 skrev Cassiodorus sin Gotiska historia i tolv delar. Cassiodorus ledde kansliet under Theoderik den store och Athalaric, och förfogade därmed över stora forskningsresurser. Verket har gått förlorat, men man känner innehållet genom ett sammandrag av Jordanes. All senare forskning om goternas ursprung beror främst på Jordanes Getica.

Cassiodorus/Jordanes försökte hitta goternas rötter genom att identifiera dem i Getica 39 med Geterna (Γέται), en stam i Thrakien, omnämnt av Herodotos i bok IV 93-96 (besegrade av Dareios I) och V 3/4. Det finns samband mellan detta thrakiska folk och de mycket senare germansk-språkiga goterna, och det hjälpte de klassiska historikerna att identifiera dem. Herodotos daimon Zalmoxis blev hos Jordanes en gotisk kung. Sedan länkar Cassiodorus/Jordanes de thrakiska Geterna med skyterna. Med ett citat till Josefus och en helt okänd Ablabius anges skyternas anfader vara Magog, i bibeln en av Jafets söner.

Jordanes berättar att goterna ursprungligen under sin konung Berig, tillsammans med gepiderna på tre skepp skall ha utvandrat från Scandza, där bland annat stammerna Gauthigoth, Ostrogothae och Vagoth anges bo, vilka av forskare stundom har identifierats med västgötar, östgötar och gutar. Utvandringsberättelsen har Jordanes från Cassiodorus som uttryckligen hänvisar till en levande folktradition hos dåtidens goter: "Ex hac igitur Scandza insula ... Gothi quondam memorantur egressi" Det är alltså inte någon »lärd tradition», vilket däremot kombinationen av goter och geter var. Denna mytiska utvandring daterar Jordanes till 1490 f.v.t..

Isidor av Sevilla skrev också en gotisk historia: Historia de regibus Gothorum, Vandalorum et Suevorum, mest visigoternas historia. Verket finns i två versioner. I den kortare versionen (cirka 620) skriver den lärde biskopen om goternas ursprung endast att det står fast att det är ett mycket gammalt folk, sprunget ut Skyternas rike. I den längre versionen (cirka 625), talar han om den sista stavelsens likhet med Magog (Jafets son), och att man detta mest härleder ur en tolkning av Ezekiel (kap. 38:14-15). Men han tillägger att man tidigare brukade identifiera goterna med Getai.

Gotiskan är ett germanskt språk och klassas som nordgermanskt. Det anses av vissa vara närmare släkt med de nordgermanska språken, i synnerhet gutniskan på Gotland än med de västgermanska språken. Viktiga punkter i argumentationen är att gutniskan i likhet med gotiskan saknar a-omljud i höga vokaler (t ex fulk : skandinaviska folk, tyska volk, anglosaxiska folk), sänkning av u till o före r, användandet av ordet lamb med betydelsen "får", och uppträdandet av ett tidigt latinskt lånord lucerna ("(olje)lampa", gotiska -lukarn, gutniska lukarr), som endast gotiskan och gutniskan uppvisar.

Vissa hävdar dock att gotiskan inte stod närmare urnordiskan än andra germanska språk och klassar gotiskan som ett östgermanskt språk eftersom det talades av goterna i Ukrajina.

Etnonymen gutar användes i östra Skandinavien på vikingatiden både för gotlänningar och goter, och har den form som goternas namn förväntas skulle ha haft i sin dåtida östnordiska form. Motsvarande term på fornvästnordiska, de isländska sagornas språk, är gotar med adjektivet gotneskr, vilket alltså kan betyda både gutnisk och gotisk. Gotneska (gutniska) är den isländska beteckningen än idag för det gotiska språket. Enligt språkforskare härstammar goternas och gutarnas namn ursprungligen från en urgermansk etnonym: gutaniz, vilket anses ha betydelsen utgjutare.

Genom det gotiska språket kan man följa goternas, götars och gotlänningars släktskap med Ostrogoter som bebodde Ukrajina och att denna släktskap tyder på att de haft ett stort utbyte, förmodligen både kulturellt och i handel.

I Gutasagan från Gotland berättas det att öns befolkning en gång i forntiden blev så mångtalig att en tredjedel av gutarna tvingades att utvandra söderut för att slutligen bosätta sig på östromerskt område där de fortfarande på 1300-talet, när sagan skrevs ned, bodde kvar (Gutasagan, Holmbäck/Wesséns översättning). Denna berättelse har kopplats till goternas utvandring och Jordanes berättelse att detta folk på tre skepp skulle ha utvandrat från en ö i Östersjön nämligen Gotland, som ligger norr om floden Vistulas mynning och som hade formen av ett löv (Getica, Andreas Nordins översättning). Ännu på 1500-talet bodde det kvar en gotisk folkspillra på Krim; krimgoternas rike var på den tiden en vasall till det Östromerska riket. Språkmässigt försvann de någon gång på 1700-talet.

Under den tid då Jordanes skrev sin Getica trodde dock romarna att Skandinavien var en ö, vilket gör forskningen än svårare om ursprunget. Det råder enighet bland många forskare att Jordanes via Cassidorius har fått goternas utvandringsberättelse från en författare vid namn Ablabius. Enligt historikern Peter Heather så skulle denne Ablabius bara ha talat om en icke namngiven ö i Östersjön, som goterna enligt sina muntligt traderade sägner skall ha utvandrat ifrån. Denna ö identifierades sedan av Cassidorius med Skandinavien som man på hans tid hade fått upplysningar om genom den norske kungen Rodwulfs besök vid Theoderik den stores hov. Cassidorius har alltså själv dragit slutsatsen att det var Skandinavien som avsågs med den ö i Östersjön som goterna sade sig komma ifrån. Men med störst sannolikhet var det just Gotland som man menade att goterna kom från.

Goternas ursprung har vållat debatt alltsedan senmedeltiden, särskilt i Sverige. På grund av Jordanes berättelse om goternas urhem Scandza där han räknar upp ett flertal kända skandinaviska folkstammar, har det antagits att goterna härstammade från det som idag är Sverige, från götar och gutar, dvs. Gotland och Götaland på fastlandet. Tanken att svenskarna var förfäder till goter har använts till att i nationalromantisk anda förhärliga den svenska nationen. Många göticister ägnade stor möda åt frågan. Numera ifrågasätter flera (i synnerhet svenska) historiker goternas ursprung i Skandinavien. Dock finns det också forskare som i viss mån stöder denna uppfattning, såsom Ingemar Nordgren, Anders Kaliff och Josef Svennung.

Arkeologiska bevis, framlagda av polska och tyska arkeologer, bekräftar till viss del Jordanes uppgifter om goternas expansion söderut, i början från ett område, Pommern, vid nedre Weichsel nära Östersjökusten, och senare i väst- och centrala Ukrajina. Det arkeologiska materialet ger klara kopplingar till Skandinavien bl.a. likheter i gravhögar. Goterna har därför kopplats till den så kallade Tjerniahiv-kulturen i Ukrajina som hade släktskap i Wielbark-kulturen i Polen.



Källor

Holmbäck-Wessén, Svenska landskapslagar, Skånelagen och Gutalagen 1943.
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969.
Ambrosius av Milano (378). ”16”. De Fide II
Jordanes (1997). Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Stockholm: Atlantis. Sid. 16, 212. ISBN 91-7486-310-X
Josefus. Jewish Antiquities I ch.6
Fornvännen 1968, Elias Wessén s 21
Arne Søby Christensen (2002). Cassiodorus, Jordanes, and the History of the Goths. Studies in a Migration Myth. ISBN 978-87-7289-710-3
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969
Michael Barnes (2003). ”Languages and ethnic groups”. The Cambridge History of Scandinavia. Sid. s. 98. ISBN 0-521-47299-7
Sveriges Television: Svenska dialektmysterier
Hachmann, R., "Die Goten und Skandinavien" 1970".
Heather, P J, "The Goths" s 27
David King (2006). Drömmen om Atlantis. ISBN 91-975265-2-5
Mikael Kulikowski (2007). Rome's Gothic wars. Cambridge University Press. ISBN 0-521-84633-1
Ingemar Nordgren (2000). Goterkällan: Om goterna i Norden och på kontinenten. ISBN 91-973891-2-9
"The archaeological record could indicate that Jordanes' history concerning the origin of the Goths was based on an oral tradition with some sort of real background." - Kaliff, Anders. 2001. Gothic Connections. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC – 500 AD. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University.
Lars Hermodsson, Var goterna svenska utvandrare?, Populär historia, 5/1997

Läs mer på www.Historiebloggen.nu