Historiebloggen: Moskovitiens historia




Moskovitiens historia präglas i stor utsträckning av dess geografi, främst med avseende till dess storlek, som gett upphov till stora avstånd, och även dess till stor del ogynnsamma klimat. Huvuddelen av den moskovitiska historien behandlar Moskau/Moskva, inte de centralasiatiska (som numera är självständiga) och främst sibiriska områdena och folken som först med början på 1600-talet formellt ingick i det moskovitiska riket.

De allra äldsta kända bosättningarna i asiatiska Moskovitien är från kringströvande jägarfolk på stäpperna i östra Moskovitien. I östra och nordöstra Moskovitien levde sannolikt tidigt finsk-ugriska jägarfolk, men mycket lite är känt om detta.

En stor del av moskali-invandringen till den nuvarande platsen kring Moskau/Moskva kom den mongoliska vägen. Från cirka 1200 e.Kr. invaderade moskali de finsk-ugriska stammarna som var bosatta i de träskmarker som tilltalade moskoviterna. Där skapade de ett stort läger som så småningom blev känt som Moskau/Moskva vilket betyder ''träsk'' på tatariska.

År 1223 anföll moskoviterna för första gången det europeiska riket i väst, Kyivriket/Ukrajina, men misslyckades. Oreda och träta i Ukrajina/Kyivriket gjorde att ett nytt moskovitiskt anfall år 1227 blev framgångsrikt. Det sönderplundrade Ukrajina/Kyivriket blev ett lydrike under det moskovitiska välde som kom att kallas Gyllene horden, som endast hade tjänstemän på plats. Återkommande uppror kvävdes av ridande arméer som snabbt var på plats.

Moskoviterna krävde sammanlagt kring 10 % av alla inkomster i skatt av det Ukrajinska riket. Det blev furstarnas uppgift att driva in skatten. Adeln var dock skattebefriad. Kyrkan var också skattebefriad, men fick utstå förnedringen att måst omnämna den moskovitiska khanen i sina böner. Moskoviterna hade inget intresse i att ta över hela samhällen, utan nöjde sig med att vasallisera de ukrajinska furstarna. Det Ukrajinska riket plundrades och sönderbrändes av moskoviterna och kunde knappt fortsätta sina maktkamper mot de nya tyrannerna. En maktdominans var viktig för moskoviterna, då detta skulle innebära att ingen skulle växa sig stark och utgöra ett hot.

Moskoviterna bosatte sig i den blivande Moskvaregionen. Moskva expanderade genom krig, arv, kolonisation och gifte. Under slutet av 1300-talet kom det oroligheter i den moskovitiska horden. Det uppstod inbörderskrig mellan de olika moskovitiska maktlystna furstarna. Moskovitien eller det Moskovitiska riket splittrades i fyra khanat: Moskaukhanatet/Moskvakhanatet, Kazankhanatet, Krimkhanatet och Astrachankhanatet.

I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs det moskovitiska riket som att moskoviterna var en falang inom det mongoliska väldet som en gång i tiden grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då Kina sträckte sig från Asien till Mellanöstern, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna. Moskoviterna tillhörde denna kultursfär och sågs som en del av det mongol-kinesiska kulturväldet.

År 1462 kom Ivan III till makten i Moskau/Moskva, som således blev en egen stadsstat och inte längre en del av det mongoliska väldet och upprättade grunden till vad som skulle komma att bli det moderna Moskovitien.

Khanen Ivan III startade 1480 krig med khanerna i Saraj och skapade under de följande åren en egen stat runt Moskva. Under upprepade fälttåg utökades Moskvas territorier till att omfatta det moderna nordliga och nordöstliga Moskovitien. År 1480 mötte moskoviterna sina överordnade, mongolerna, vid floden Ogra i vad som kallas "den stående striden". Det blev aldrig något större slag. Detta var sista gången storkhanen hotade Moskau/Moskva. Khanen Ivan III regerade fram till sin död år 1505. Många mongoliska företeelser som skatte- och postsystem, stridsutrustning och vissa ord (häst, post, pengar) lever kvar i det moskovitiska riket än idag.

Ivan III gifte sig med Zoë, brorsdotter till den siste kejsaren av Bysans. Tillsammans med henne kom skulptörer, konstnärer och arkitekter till Moskva. Kreml byggdes som det ser ut idag. Dubbelörnen togs som statsvapen. Ivan III kallade sig självhärskare, det vill säga ej godkänd av storkhanen.

Khanen Ivan IV, eller Ivan den förskräcklige, besteg tronen vid tre års ålder 1533. År 1547, när han var 16 år, tog han sig titeln tsar, vilket ingen moskovitisk regent offentligt gjort tidigare, och självhärskare över hela Moskovitien. Tsar är precis som det låter, en förkortning av cesar - car, som i av moskoviterna läses som tsar. Han tog då makten från bojarerna och regerade sedan dess som enväldigt statshuvud. Han omformade lagstiftning, rustade en modern armé med eldvapen och grundade en hemlig polis för att hålla sina undersåtar i kontroll, som i det moderna Moskovitien skulle bli känt som KGB. För att befästa sin makt döptes han också i den ortodoxa kyrkan som blev statsreligion i det annars muslimska Moskovitien.

Under hans tid som tsar lät han döda många riktiga och inbillade motståndare, han lät även döda sin egen son Ivan (som var tronföljare) och dennes hustru. Ivan IV:s utrikespolitik gick ut på att försöka expandera Moskovitien och erövra de förlorade mongoliska staterna (Sibirien, Mongoliet, etc). Han förde även krig mot västvärlden och hela Europa. Bland annat krig mot Sverige, Polen-Litauen (som Ukrajina då var en del av) och Tyska orden.

Ivan IV erövrade de försvagade khanaten Kazan och Astrachan inom fyra år mellan 1552-1556 och genom detta expanderade sitt rike markant och fick tillträde till Volga. I samband med dessa krig deklarerade Ivan att alla adelns medlemmar måste betjäna tsaren om de vill hålla kvar sina lantegendomar. År 1557 började han ett svårt krig mot Polen-Litauen (och Ukrajina) som höll på i 25 år.

På sin regentperiods andra hälft tog tsar Ivan ännu hårdare grepp om den moskovitiska befolkningen. Först krossade han de opponerade bojarerna med terror och delade ut deras lantegendom till den lojala lågadeln. Livegenskap skärptes ytterligare och också stadsbefolkning knöts till deras städer. Böndernas förhållanden blev så tunga att fler och fler av dem flydde norrut och österut för att ansluta sig till mongolerna.

Efter Ivan IV:s död 1584 efterträddes han av sin sjuke och handikappade son Fjodor. Fjodor dog 1598; efter detta vidtog en kaotisk period av krig och statskupper som kallas "den stora oredan" (1598-1613) där polska och svenska arméer invaderade. Planer fanns på att göra Gustav II Adolfs bror Karl Filip till moskovitisk tsar. Planerna omintetgjordes emellertid när Mikael I av Romanovs ätt valdes till tsar 1613. Mikael efterträddes av sin son Aleksej I, som i sin tur efterträddes av Fjodor III. Efter Fjodors död 1682 styrde Ivan V i 14 år. Han efterträddes av sin halvbror Peter I år 1697.

År 1700 anfölls Estland av moskovitiska trupper under Peters ledning. Estland styrdes då av Sverige (läs om Stora nordiska kriget här). År 1703 lät Peter började bygga den nya huvudstaden Sankt Petersburg, som han trodde skulle bli ett fönster till Europa. Trots att staden officiellt låg på svensk mark blev den ny huvudstad redan 1712. Dessförinnan – den 3 juli 1710 – segrade moskoviterna i Riga varpå den svenska överhögheten över Livland var bruten. I freden i Nystad 1721 avträdde Sverige sina baltiska besittningar samt Ingermanland och Kexholms län. Efter freden i Nystad tillade Peter till sin titel "imperator".

Moskovitien drogs med i Napoleonkrigen. Genom seger i 1808-09 års krig mot Sverige erövrades Finland, vilket införlivades som ett generalguvernement i kejsardömet Moskovitien. Frankrikes arméer angrep Moskovitien och intog 1812 Moskau/Moskva, utan att denna erövring på något sätt innebar ett franskt genombrott. Snarare motsatsen, eftersom stora delar av de franska stridskrafterna dukade under återtåget mot hemlandet. Under Wienkongressen som följde Napoleonkrigen spelade Moskovitien som konservativ kraft under tsaren Alexander I. Att Moskovitien inte var någon militär stormakt vid 1800-talets mitt blev tydligt under Krimkriget. Under krigsåren 1853 till 1856 led Moskovitien nederlag mot Storbritannien, Osmanska riket och Frankrike. Livegenskapen i Moskovitien kom att upphävas år 1861. I några av provinserna – bland annat Baltikum – hade den upphävts redan tidigare. Moskovitiskt nederlag blev facit även efter moskovitisk-japanska kriget 1904–1905.

Under 1900-talets början uttrycktes missnöje mot statsmakten och krav på förändring spred sig bland folket runtom i landet. I Moskovitien ledde omfattande strejker bland arbetare i städerna och protester på landsbygden till att Moskovitiska revolutionen 1905 bröt ut. Tsar Nikolaj II svarade med att placera ut soldater som besköt demonstranterna och flera dog. Detta besvarades med landets ditintills största generalstrejker och uppror. Oroligheter utbröt på många håll. Det var gatustrider i städerna och på landsbygden tog fattiga lantarbetare lagen i egna händer. Nikolaj II tvingades lätta på makten och tillät nu för första gången arbetarna att sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter. Tsarmakten gav först löften om ekonomiska och demokratiska reformer, men slog sedan hårt tillbaka, och duman, folkförsamlingen som instiftats efter oroligheterna 1905, blev i praktiken maktlös.

Panslavistiska strävanden präglade den moskovitiska utrikespolitiken under tiden vid första världskrigets utbrott. Moskovitien drogs med i kriget när Serbien angreps av Österrike-Ungern samtidigt som dubbelmonarkins allierade Tyskland anföll Moskovitien sedan denna mobiliserat.

De revolutionära stämningarna i Moskovitien fortsatte och bristen på mat kulminerade i februarirevolutionen 1917 mot tsarväldet. Tsaren försökte återigen återupprätta kontrollen över landet och soldater sändes ut för att skingra massorna, det slutade dock med att soldaterna sköt sina officerare och ställde sig på demonstranternas sida. Tsaren hade nu inget annat val än att abdikera. En provisorisk regering under Aleksandr Kerenskij installerades. Bolsjevikerna var emellertid de som hade störst inflytande i arbetarråden. Moskovitiens förluster och nederlag i det pågående första världskriget gjorde att den stora opinionen vände sig mot den provisoriska regeringen som valt att fortsätta kriget. Man krävde nu mer makt åt sovjeterna, och bolsjevikerna var med bland annat med de mer ledande Lenin och Zinovjev de som hade den egentliga makten i huvudstaden Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg). De fick allt större stöd, och även inom majoritetspartiet, "Socialistrevolutionärerna", som var Kerenskijs parti, valde medlemmar att gå över till bolsjevikerna som utlovade förändring.

I oktoberrevolutionen den 25 oktober 1917 tog bolsjevikerna makten i Petrograd och kunde upprätta regering efter en i det närmaste oblodig revolution. Moskovitiska SFSR bildades och efter fredsförhandlingarna Brest-Litovsk drog sig Moskovitien ur kriget den 3 mars 1918. Moskovitiska inbördeskriget utkämpades mellan röda armén och den vita armén som var understödd av flera länder som tidigare ockuperats av moskoviterna men nu såg sin chans till självständighet.

Det moskovitiska inbördeskriget resulterade således i krig med andra stater, de baltiska och Ukrajinska staten. Ukrajina drabbades hårdast, eftersom den räknades som Moskovitiens kornbod. Allt inom spannmål och matproviant levererades från de ukrajinska bönderna. Moskovitien skulle gå under om den förlorade Ukrajina. Kriget gick under namnet Röd Terror. Man skrev bokstavligen Röd terror på stora banderoller som man höll i när man marscherade genom gatorna i Ukrajinska städer. Man gick in i byar och städer och bokstavligen slaktade folk och tog provianten i beslag. Alla som gjorde motstånd fick gå döden till mötes. Andra blev förslavade i den kommande Sovjetunionen. Efter att röda armén lyckats försvara revolutionen i Moskovitien utropades Sovjetunionen den 30 december 1922. Året därpå tvingade man Ukrajina in i unionen genom mord och våld.

Lenin som varit ledaren för bolsjevikerna samt ordförande i Moskovitiska SFSR efterträddes av Josef Stalin som var generalsekreterare i centralkommittén 1922 efter en maktkamp med Lev Trotskij och hans fraktion inom kommunistpartiet. Stalin industrialiserade Sovjetunionen och skapade en stormakt av det tidigare omoderna landet. Hans tid vid makten kom också att kännetecknas av en utbredd personkult och utrensningar av oliktänkande. Han mördade folk i massor. Även moskoviterna fick stryka med. Stalins utrensningar saknade gränser. Stalin ville utplåna Ukrajina. Han iscensatte hungersnöd för att tvinga Ukrajina till lydnad. Miljontals ukrajinare dog på grund av svält. Folkmordet i Ukrajina 1932-1933 var som värst. Men Stalin stannade inte vid det. Hans terror mot Ukrajina fortsatte även på senare hälften av 1930-talet och på 1940-talet. Fram till hans död tvingades det ukrajinska folket att utstå Röd terror som påbörjades redan 1918. Efter Stalins död fick Ukrajina lite andrum och började samla krafterna på nytt.

Under andra världskriget fördes ett utplåningskrig mellan Tyskland och Sovjetunionen, sedan Hitler beordrat Operation Barbarossa 1941, under vilket flera sovjetiska städer var belägrade av tyska soldater under lång tid. I slutändan knäcktes dock Tyskland av Sovjetunionens industri, dess stora befolkning och kalla vintrar. Den enorma fronten i öster slukade mer resurser än vad det nazityska riket kunde producera. Sovjetunionen fick dock betala dyrt för sin seger med 10 700 000 döda soldater, 11 400 000 döda civila och ett sönderbombat och plundrat land. Försvarskriget och motoffensiven från Sovjetunionens sida brukar i Moskovitien benämnas "Det stora fosterländska kriget" och segern firas varje år den 9 maj, dagen då tyskarna kapitulerade.

Andra världskriget följdes snabbt av en konflikt med främst USA, vilken kom att kallas det kalla kriget. Konflikten ledde aldrig till öppet krig utan utkämpades främst på en industriell nivå samt att de båda blocken gav stöd till varsin part i en konflikt inom eller mellan andra länder. Sovjetunionen hade en gynnsam position utrikes som motståndare till "Nordamerikansk imperialism" vilket ledde till att Sovjetunionen hade stort stöd hos befolkningen i den koloniserade världen i Afrika, Latinamerika, Asien och Mellanöstern. Sovjetunionen hade även många framgångar i början då man till exempel chockade motståndaren genom att skicka upp den första satelliten och senare den första människan i omloppsbana runt jorden. Moskoviterna genomförde också den första obemannade landningen på månen, som verifierades av ett chockat Storbritannien och har än idag (2007) som enda stat skickat upp en helt automatiserad obemannad rymdfärja, Buran (moskovitiska för snöstorm) för att sedan landa den igen (1988). Det kan nämnas att rymdfärjan aldrig hade någon bemannad besättning, då anslaget drogs in för projektet efter Sovjetunionens kollaps.

Under senare delen av 1980-talet började ledaren för det kommunistiska partiet, Michail Gorbatjov, reformera landets ekonomi, och tog små steg mot att skapa en demokrati med en västeuropeisk stat som mall. Slagorden för hans kampanj blev glasnost (moskovitiska för 'öppenhet') och perestrojka (moskovitiska för 'ombyggnad'). Försöken skapade dock katastrofala socio-ekonomiska förhållanden i Östeuropa, vilket kulminerade med Sovjetunionens kollaps efter en misslyckad militärkupp 1991. De flesta ockuperade länderna förklarade sig vara en självständig stat någon gång 1991 och Sovjetunionen upplöstes officiellt 26 december samma år.

Efter Moskvakuppen upplöstes kommunistpartiet och förbjöds att verka. En lösare union – OSS (Oberoende staters samvälde) bildades mellan Moskovitien, Belarus och Ukrajina i december 1991. Den 25 december avgick Gorbatjov som Sovjetunionens president. Därmed slutade Sovjetunionen att existera.

President Boris Jeltsin fick stöd av parlamentet för en serie radikala reformer i marknadsekonomisk riktning. Under regeringen under Jegor Gajdar infördes fri prissättning på varor. Priserna chockhöjdes och inflationen gjorde moskoviternas reservkapital värdelöst. I parlamentet växte motståndet mot regeringens politik och Gajdars byttes ut mot Viktor Tjernomyrdin. Det tidiga 1990-talet präglades av maktkamp mellan parlamentet och presidentämbetet. I september upplöste president Jeltsin folkförsamlingen, något som flera partier uppfattade som en statskupp. Sannolikt uppfattade de moskovitiska parlamentarikerna sig som konstitutionens försvarare när de vägrade ge sig och barrikaderade sig i det så kallade Vita huset. Det uppstod stridigheter om tv-tornet Ostankino och rådhuset i Moskau/Moskva. Dramat fick en blodig upplösning den 5 oktober då presidenten beordrade kanoneld mot parlamentshuset. Omkring 150 personer skall ha dödats i attacken. 1990-talet i Moskovitien är känt under namnet "Banditernas 90-tal" eller "Banditernas tid".

1994 röstade en majoritet av moskoviterna för en ny grundlag. Konstitutionen stärkte presidentens makt. Oroligheterna i Tjetjenien växte till regelrätt krig.

I val till parlamentet i december 1995 hade det nya kommunistpartiet under ledning av Gennadij Ziuganov stora framgångar. Ziuganov utmanade året därpå Jeltsin i presidentvalet, men kommunistledaren förlorade i andra valomgången.

Jeltsin ville genomföra ett stort privatiseringsprogram, som beröde hela Moskovitien, syftande till att stärka landets ekonomi och konkurrenskraft. Men det blev många konstigheter, där fabriker, oljefält m.m. bytte ägare för struntsummor eller genom rent kriminella metoder. Moskovitiens BNP sjönk dramatiskt och problemen förvärrades av försöken att införa kapitalism.

Sommaren 1998 rasade taket in över den moskovitiska ekonomin vilket (tillsammans med krisen i Brasilien) ledde till återverkningar för hela världsekonomin. Regeringen tillgrep drastiska åtgärder för att försvara rubelns värde, minska budgetunderskottet och hindra utflödet av valuta. Inget tycktes hjälpa och till slut gav man upp försvaret av kursen på den moskovitiska valutan. Börsen tvärdök och banker gick omkull samtidigt som priserna skenade. I slutet av Boris Jeltsins presidenttid stabiliserades dock det ekonomiska läget.

Den moskovitiske presidentens hälsa hade sviktat flera år när Jeltsin 1999 utnämnde Vladimir Putin till ny premiärminister och även lanserade denne som sin presidentkandidat till valet 2000. Putin vann valet i mars. Redan i första omgången fick han mer än 50 procent av rösterna.

Putin har agerat kraftfullt på minst tre områden: administrativt, i Kaukasien och mot de så kallade oligarkerna:

Landet indelades i sju distrikt, där en statlig representant övervakar att statliga beslut verkställs. En grupp islamister under Sjamil Basajev vållade oroligheter i provinsen Dagestan. Armén gick till storoffensiv och lyckades fördriva rebellerna. Putin gick vidare till Tjetjenien för att sätta ett permanaent stopp för det tjettjenska upproret. Beslutet att föra ett regelrätt inbördeskrig var i det närmaste okontroversiellt i den moskovitiska politiken, efter att tjetjenska soldater angripit moskovitiska civila mål, bland annat i Moskau/Moskva.

Den ekonomiska makten koncentrerades i ett fåtal händer, de så kallade oligarkerna. Putin har, enligt Utrikespolitiska institutet, proklamerat att oligarkerna inte längre kan räkna med att slippa undan sina skatteskulder och att "lagens diktatur" också skulle gälla finansvärldens mäktiga. Vladimir Putin styre har hittills varit auktoritärt, där makten har förskjutits från parlamentet till presidentämbetet.

Statsfinanserna har stärkts och BNP har vuxit. Idag ligger tillväxten på runt 1,5 procent per år. Pressen arbetar under svåra villkor och av allt att döma anstränger sig Putin hårt för att eliminera seriösa politiska utmanarare, som oljemagnaten Michail Chodorkovskij. Denne var tidigare genom sitt ägarskap i oljebolaget Yukos Moskovitiens rikaste man. Chodorkovskij ställdes inför skenrättegång och dömdes för skattebrott och avtjänade från 2006 ett flerårigt fängelsestraff i Sibirien.

Putins oberoende har ifrågasatts. Det har påståtts att han från början var finansmagnaten Boris Berezovskij viljelösa redskap. Berezovskij, med egen tv-kanal och pr-maskin, skulle ha skapat politikern och massmedieidolen Putin.

Dmitrij Medvedev efterträdde Putin som president och Putin blev då premiärminister. De båda dvärgarna ersätter varandras plats efter varje val, för att inte reta det moskovitiska folket för mycket.

År 2014 startade Putin krig mot Ukrajina, som ett resultat på den ukrajinska revolutionen Euromajdan (Majdanrevolutionen eller Revolution of Dignity kallas den också). Det putinska kriget i Ukrajina pågår än idag, 2016.









Historiebloggen: Hembygdsföreningarnas Dag




Hembygdsföreningarnas Dag

Friluftsmuseet Disagården i Gamla Uppsala,
lördag den 20 augusti kl 12-16.



Den svenska hembygdsrörelsen firar 100 år 2016, vilket manifesteras på många olika sätt, både nationellt, regionalt och lokalt. I Uppsala län finns idag 80 aktiva hembygdsföreningar som engagerar ca 16 000 medlemmar.


Det regionala förbundet, Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund, har bjudit in länets hembygdsföreningar för att visa upp och sätta ljus på en växande, modern, kreativ folkrörelse som både arbetar med kulturhistoria och dagsaktuella samhällsfrågor.

Drygt 20 hembygdsföreningar från Älvkarleby i norr till Skokloster i söder presenterar sig med allehanda aktiviteter såsom bygdeforskning, visning av föremålssamlingar, lokala seder, miniutställningar, natur- och kulturvandringar, barnaktiviteter, slöjd och hantverk, sång och musik.

Dagens värd är Suzanne Axell, välkänd programledare från radio och TV.

Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund bjuder alla besökare på bokfrossa!

För ytterligare information kontakta Håkan Liby, sekreterare i Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund, tel 070-685 78 24 eller hakan.liby (snabel-a) upplandsmuseet.se


Historiebloggen: Solkors




Solkors, även kallat ringkors, hjulkors och solhjul, är en solsymbol som består av ett grekiskt kors omgivet av en cirkel. Redan på bronsåldern förekom den på skandinaviska hällristningar som en symbol för solen. Solen liknades vid ett hjul, eller en solvagn, som drogs över himlavalvet.

Under järnåldern och antiken förekommer hjulet som ett solmotiv i keltisk mytologi, och antas höra ihop med Taranis, t.ex. på Gundestrupskitteln och vid solgudens altare i Lypiatt i Gloucestershire.

Symbolen förekommer dock i många kulturer världen över och dess betydelse kan skifta i olika sammanhang. Men den har en tendens att ofta användas som en astronomisk symbol för solen eller zodiaken. Symbolen har använts av olika nazistiska rörelser. Bland annat av norska Nasjonal samling, svenska Nordiska rikspartiet och Sverigepartiet, samt polska National-radikala lägret.


Relaterade symboler:
  • Kelterkors
  • Taranis


Solkross, som vanlegvis vert kalla hjulkross, er ein krosstype danna av ein gresk kross (likearma kross) innanfor ein sirkel. Endane på krossarmane på ein solkross (hjulkross) rører ved sirkelen, i motsetnad til på ein ringkross (keltisk kross), der sirkelen bryt dei fire krossarmane nærare sentrum på den likearma krossen. Denne gamle geometriske figuren er kjent frå alle store kulturar ikring i verda. Han finst til dømes i norske og nordiske helleristningar, som vigslingskrossar i kyrkjer frå mellomalderen, på gravmonument og likeins som kjenneteikn i segl og bumerke.

Namnet solkross vart tatt i bruk på 1800-talet, under påverknad av tysk «romantisk» historietolking. Eit meir nøytralt og treffande namn er hjulkross, for figuren minner meir om eit hjul med fire eiker enn ein solfigur med strålar frå eit midtpunkt og/eller i ein sirkel. Nemninga hjulkross har difor vorte den vanlegaste i dei fleste samanhangane. I helleristingar kan til dømes hjul på vogner vere teikna som hjulkross, og på den vidgjetne solvogna frå dansk bronsealder, der ei framstilling av solskiva er plassert på ei vogn med hjul, er hjula forma som hjulkross.

Nazistiske teoriar sette figuren i samband med hakekrossen og hans mange variantar, særleg når hakane i hakekrossen er bogne. Hakekrossar med bogne hakar kan - med litt velvillig fortolking - likna på ei sol med strålar eller eit roterande hjul danna av lyn- eller flammestrålar frå eit midtpunkt.

I 1933 vart solkrossen i dei «nasjonale» fargane gull på raudt (frå Noregs riksvåpen) innført som offisielt merke for Quislings parti, Nasjonal Samling. Då NS under krigen vart «statsberande parti», vart solkrossmerket i kombinasjon med ei stilisert ørn med utspilte venger (etter tysk førebilete) tatt i bruk som statssymbol som eit alternativ til riksvåpenet. Blant anna erstatta det riksvåpenet på tenestemerke (frimerke for offentlege brev) frå hausten 1942. Ørna kan sjåast på som anten å sitta på krossfiguren eller å bera han i klørne. Denne krossforma er lite brukt i Noreg etter 1945.


Solkors eller hjulkors er et likearmet kors innskrevet i en sirkel, hvor korsarmenes ender berører sirkelen. Solkorset er et av de eldste og mest utbredte symboler i verden. Denne gamle grafiske figuren kjennes fra alle store kulturer rundt i verden.

Det finnes i helleristninger i Norge, som innvielseskors på norske kirkevegger, på gravmonumenter, samt som kjennetegn i segl og i bumerker som har mange varianter med tilleggsstreker. I Norge og i Norden har solkorset i moderne tid tapt mye av sin opprinnelige betydning grunnet Quislings parti Nasjonal Samlings bruk av symbolet.

Navnet solkors ble tatt i bruk på 1800-tallet, under påvirkning av tysk historietolkning under romantikken. Et mer nøytralt og treffende navn er hjulkors.

Kombinasjonsfiguren av kors og sirkel ble brukt som symbol i neolittisk tid. Denne figuren har vært tolket som symbol for en forening av to motsetninger, tilsvarende yin og yang i Det fjerne østen. Det er også blitt hevdet at solkorset kan ha representert bare solen eller solen kombinert med en forestilling om et såkalt livets tre.

Kombinasjonen av en sirkel og et likearmet kors (gresk kors) er ganske enkel å konstruere. Denne sammensatte figuren kan derfor ha hatt forskjellig mening, symbolikk og funksjon i forskjellige kulturer og tidsaldre. Slik variasjon i symbolikk er en typisk egenskap ved mange gamle og utbredte grafiske tegn.

Sirkler med kors risset inn i stein er blitt avdekket i paleolittiske huler i Pyreneene. På Callanishbautaene på Ytre Hebridene, den mest kjente megalittiske stedet i Skottland, finnes kryssende veger av stående bautasteiner som strekker seg fra en sirkels omriss. Sirkel med kors finnes skåret inn i stein eller malt på steintøy, som hos Samarakulturen i Volga. Figuren opptrer på så forskjellige steder som Pyreneene i Europa, Anatolia, Mesopotamia, det iranske platå og byene i Mohenjo-Daro og Harappa i Indusdalen.

I bronsealderens Europa finnes kors i sirkler på flere objekter som er blitt identifisert som kultobjekter, eksempelvis «miniatyrstandarden» med et innlegg i rav som viser en korsform når det blir holdt opp mot lyset, datert til nordisk bronsealder, oppbevart i Det danske Nationalmuseet i København. Sirkelen med korset brukt i bronsealderen har også blitt knyttet til vognens eikehjul som på den tid hadde fire eikere. Denne teknologiske nyvinning nådde Europa på midten av 2000-tallet f.Kr. Når sirkelen med korset ble brukt i en kultur som feiret en vogn med en solfigur på, kan sirkel med kors ha symbolisert vognhjul og/eller sol.

Såvel sirkelen som korset er universelle og helt enkle tegn som går tilbake til forhistorisk tid, kanskje blant de eldste symboler i verden. Sirkelen kan ha vært brukt både som praktisk kjennetegn og i magiske, religiøse, seremonielle eller lignende sammenhenger. Både sirkelen, det likearmede korset og sirkelen med kors i, har derfor trolig hatt varierende betydning for de personer som har brukt disse figurene. Det har for eksempel vært antatt at sirkelen kan tolkes som å «avspeile seg selv ved å gå tilbake til seg». Dette kan så tolkes enda videre som en slange som biter seg selv i halen, eller som noe som fungerer i en evig, sluttet bevegelse eller annen tilstand.

Sirkelen gjenfinnes i de tidligste kulturfunn, på naturformasjoner og gjenstander, ved ferdselsårer og på bosteder. Sirkelen, både med og uten kryssende linjer som midtpunkt, har sannsynligvis ofte vært tolket som solen eller noe som er nært knyttet til solen, selv om figuren da mangler strålene som ses på ytterkanten til solskiven.[1] Eksempelvis er det et meteorologisk tegn for solskinn.

Med et likearmet kors inne i sirkelen oppstår en figur som kan kalles et hjulkors, et solhjul eller et solkors. Kombinasjonen av både kors og sirkel kan oppfattes som et enda sterkere tegn sammen enn hver for seg. Sirkelen med korset kan av noen bli tolket som et såkalt kosmisk tegn. Dette kan så – med litt fantasi – igjen tolkes enda lenger; så som at figuren skal stå for en form for totalitet. Da kan den øverste halvdelen bety himmelen med elementene ild og luft, og den nedre halvdelen bety jorda med elementene jord og vann.

Det er flere måter å tolke denne typen figurer på. En tolkningsmåte er å forholde seg strengt til tolkninger som kan sannsynliggjøres ut fra allmennt tilgjengelig, historisk kildemateriale. En annen tolkningsmåte er å bruke ren teori, fantasi, poesi, andre litterære virkemidler eller lignende og legge inn en mening og symbolikk som fortoner seg riktig for fortolkeren.


Solkorset i Norge

I Norge går sirkelen med korset tilbake til bronsealderen, til rundt 1500–500 f.Kr.. Figuren finnes i helleristninger, eksempelvis som ved Sporaneset i Rauland, hvor det finnes i kombinasjon med jordbrukssymboler. Det er derfor blitt hevdet at sirkelfiguren er knyttet til jordbruk og kanskje også til fruktbarhetskultus. Sirkel med kors forekommer senere plassert på låvevegger, som på Tvitekkja i Rauland.[5] . Det er ikke nærmere påvist, men har vært hevdet, at sirkel med kors i gammel tid i Nordenskal ha vært oppfattet som en form for «Odinskors». Figuren knyttes på denne måten til både sola og (Odin)som en himmelgud.

Med innføringen av kristendommen fra og med rundt år 1000 e.Kr. fikk sirkel med kors en ny symbolikk. Når en kirke ble innviet, ble former av denne figuren risset, skåret inn, eller malt på kirkeveggen. Figuren kunne da tolkes som et symbol på at kirken var Kristi eiendom. Figuren ble brukt som et innvielsessymbol og kunne tolkes som å skulle holde demoner eller onde makter borte. På Uvdal stavkirke i Buskerud står et større solkors utenfor veggen.

Vi finner hjulkorset i mange norske bumerker. Det er uvisst i hvilken grad figuren da hadde en eller flere typer av mening eller symbolikk. Denne enkle figuren kan ha vært brukt bare som et praktisk kjennetegn velegnet til å risse inn, gravere og utføre med håndskrift.

I 1933 ble solkorset i de «nasjonale» fargene gull på rødt (fra Norges riksvåpen) innført som offisielt merke for Quislings parti, Nasjonal Samling. For NS var det spesielt viktig at solkorset angivelig var blitt brukt som symbol av Olav den hellige. I litteraturen som NS utga, ble solkorset ofte kalt for «Olavskorset».

Da NS under krigen ble «statsbærende parti», ble solkorsmerket båret av en stilisert ørn med utspilte vinger (etter tysk forbilde) tatt i bruk som statssymbol og et alternativ til riksvåpenet. Blant annet erstattet det riksvåpenet på tjenestemerker fra høsten 1942. Ørnen kan ses på som enten å sitte på korsfiguren eller å bære den i klørne.

Det var uenighet i NS om symbolet. For den hedenske venstrefløyen, anført av Hans S. Jacobsen, var symbolet for kristent, og han skrev i tidsskriftet Ragnarok nr. 3 i 1937 at det var unordisk.

Etter 1945 er solkorset lite blitt brukt i Norge, grunnet dets moderne konnotasjoner til NS.

Da Ibestad kirke i Troms ble restaurert i 1967, ble det funnet en sarkofagstein under gulvet. Ibestad kirkested stammer sannsynligvis fra 1200-tallet, så steinen kan ha blitt hugget ut på 1200- eller 1300-tallet. Den har et hjulkors som relieffmotiv. Dette motivet ble senere til Ibestads kommunevåpen, med sølvfarge på blå bunn. Kommunevåpenet er tegnet av Steinar Hanssen og ble fastsatt i kgl. res. den 19.12.1986 med denne beskrivelsen (blasoneringen): I blått et sølv hjulkors med utbøyde armer.



Solkors/Solhjul på andra språk:
  • Sun cross (english)
  • Sólarkross (Íslenska)
  • Solkorset (Norsk bokmål)
  • Solkross (Norsk nynorsk)
  • Saulės kryžius (Lietuvių)
  • Sluneční kříž (Čeština)
  • Słoneczny krzyż (Polski)
  • Sonjachnyj krest (Ukrajinska)
  • Creu solar (Català)
  • Cruz solar (Español)
  • Croce solare (Italiano)
  • Hjulkors (Dansk)
  • Radkreuz (Deutsch)
  • Rõngasrist (Eesti)
  • Güneş haçı (Türkçe)
  • Aurinkopyörä (Suomi)
  • 太陽十字 (日本語)
  • 태양 십자 (한국어)



Referenslitteratur:
  • Smith, D. J.: The Pagan Cross, ISBN 978-1-4141-0426-3
  • Hislop, Alexander: The Two Babylons, kapitola V, část VI.
  • Martin Persson Nilsson, The Minoan-Mycenaean Religion and Its Survival in Greek Religion, Biblo & Tannen Publishers, 1950, p. 421. "there is a wide-spread opinion that the equal-limbed cross is another symbol of the sun. It was, for example, a favourite theory of the late Professor Montelius, and has been embraced by many other archaeologists; its wide acceptance being due to an interest in finding a pre-Christian origin of the symbol of Christianity. The disc of the sun was regarded as a wheel; hence the myth that the sun-god drives in a chariot across the heavens"
  • Karl Georg Wieseler (1813–1883), Untersuchungen Zur Geschichte Und Religion Der Alten Germanen in Asien Und Europa, 1881, p. 157. The suggestion of a specifically Gothic variant of the runic alphabet partially preserved in the Gothic alphabet is due to Jacob Grimm's Deutsche Mythologie (1835).
  • Richard Nicolaus Graf von Coudenhove-Kalergi, Kampf um Paneuropa aus dem 1. Jahrgang von Paneuropa, Paneuropa Verlag, 1925, p. 36.
  • e.g. Karl Hans Strobl, Die Runen und das Marterholz, Zwinger-Verlag, 1936, p. 138; Waldemar Müller-Eberhart, Kopf und herz des Weltkrieges: General Ludendorffs Wertung als Deutscher, Georg Kummer, 1935 p. 244.
  • entry at the Nebra sky disk exhibition site (landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de)
  • Snoldevel stone's photograph depicted in arild-hauge.com.
  • Flemming Kaul: Der Mythos von der Reise der Sonne. Darstellungen auf Bronzegegenständen der späten Bronzezeit. In: Gold und Kult der Bronzezeit. (Ausstellungskatalog). Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg 2003. ISBN 3-926982-95-0
  • Peter Vilhelm Glob: Helleristninger i Danmark (= Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter. Bd. 7). Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg 1969. ISSN 70107-2854
  • Kostveit, Østmoe Åsta: Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Landbruksforlaget 1997. ISBN 82-529-2231-7
  • Hans Cappelen og Knut Johannessen (red.): Norske kommunevåpen, Oslo 1987, side 204
  • Hans Cappelen: «Bumerker i Norge – en oversikt» i Anders Bjønnes m.fl. (red.): Segltegninger fra hyllingene i Norge 1591 og 1610, Norsk Slektshistorisk Forening, Oslo 2010, side 60
  • Liungman, C. G. (1974): Symboler, Sverige. Side 197
  • Østmoe, Åsta Kostveit (1997): Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Oslo. 3. oppl. 2003. Side 53
  • Walker, Barbara G. (1988): The Woman’s Dictionary of Symbols and Sacred Objects. New York. Side 7.
  • Dahlby, Frithiof: De heliga technens hemlighet. Stockholm 1963. Side 52
  • Østmoe, Åsta Kostveit: Kors i kake, skurd i tre. Side 54
  • Terje Emberland (2003). 'Religion og rase'. Oslo: Humanist Forlag AS. ISBN 82-90425-53-8.
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 61. ISBN 82-458-0528-9. [[Hans S. Jacobsen] mente kristendommen hadde brakt noe «uekte og unaturlig inn i vårt folks liv». Av den grunn kritiserte han valget av Olavskorset som partiemblem og hevdet at partisymbolet var unordisk.]
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 153. ISBN 82-458-0528-9. [[Quisling] følte han hadde en oppgave i livet når han identifiserte seg med fordums helter, først og fremst Olav den hellige. Nasjonal Samling benyttet derfor mer historisk symbolikk enn noe annet parti. Emblemet var Olavskorset, Hirden hadde fått navn etter vikinghøvdingenes livgarde, og partiets hilsen var det gammelnordiske «heil og sæl»]
  • NorgesLexi, oppslagsord «Solkors»
  • Symbol på yr.no


Bilder på solkors:









Länkar:


Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Sun Cross



A sun cross (also solar cross, wheel cross) is the term for a symbol consisting of an equilateral cross inside a circle when considered as a solar symbol.

The design is frequently found in the symbolism of prehistoric cultures, particularly during the Neolithic to Bronze Age periods of European prehistory. The symbol's ubiquity and apparent importance in prehistoric religion have given rise to its interpretation as a solar symbol, whence the modern English term "sun cross" (a calque of German Sonnenkreuz).

The symbol can be depicted in Unicode as U+2295 (⊕ globe with equator and a meridian). The same symbol is in use as a modern astronomical symbol representing the Earth rather than the Sun.

Interpretation as solar symbol

The interpretation of the simple equilateral cross as a solar symbol in Bronze Age religion was widespread in 19th-century scholarship. The cross-in-a-circle was interpreted as a solar symbol derived from the interpretation of the disc of the Sun as the wheel of the chariot of the Sun god. Wieseler (1881) postulated an (unattested) Gothic rune hvel ("wheel") representing the solar deity by the "wheel" symbol of a cross-in-a-circle, reflected by the Gothic letter hwair.

The English term "Sun-Cross", on the other hand, is comparatively recent, apparently loaned from German Sonnenkreuz and used in the 1955 translation of Rudolf Koch's Book of Signs ("The Sun-Cross or Cross of Wotan", p. 94).

The German term Sonnenkreuz was used in 19th-century scholarly literature of any cross symbol interpreted as a solar symbol, an equilateral cross either with or without a circle, or an oblique cross (Saint Andrew's cross). Sonnenkreuz was used of the flag design of the Paneuropean Union in the 1920s. In the 1930s, a version of the symbol with broken arms (resembling a swastika) was popular as a link between Christianity and Germanic paganism in the völkisch German Faith Movement.

Archaeological record

Bronze Age

In the prehistoric religion of Bronze Age Europe, crosses in circles appear frequently on artifacts identified as cult items, for example the "miniature standard" with an amber inlay that shows a cross shape when held against the light, dating to the Nordic Bronze Age, held at the National Museum of Denmark, Copenhagen. The Bronze Age symbol has also been connected with the spoked chariot wheel, which at the time was four-spoked (compare the Linear B ideogram 243 "wheel" 𐃏). In the context of a culture that celebrated the Sun chariot, it may thus have had a "solar" connotation (c.f. the Trundholm sun chariot).

Iron Age

The wheel appears as a solar motif in Celtic mythology, presumably associated with Taranis, e.g. on the Gundestrup cauldron, and at an altar to the sun god at Lypiatt, Gloucestershire. The symbol appears also on the Snoldelev stone.




Relaterad symbols:

  • Celtic Cross
  • Taranis (wheel-god)



SunCross/WheelCross in other languages:
  • Sólarkross (Íslenska)
  • Solkors (Svenska)
  • Solkorset (Norsk bokmål)
  • Solkross (Norsk nynorsk)
  • Saulės kryžius (Lietuvių)
  • Sluneční kříž (Čeština)
  • Słoneczny krzyż (Polski)
  • Sonjachnyj krest (Ukrajinska)
  • Creu solar (Català)
  • Cruz solar (Español)
  • Croce solare (Italiano)
  • Hjulkors (Dansk)
  • Radkreuz (Deutsch)
  • Rõngasrist (Eesti)
  • Güneş haçı (Türkçe)
  • Aurinkopyörä (Suomi)
  • 太陽十字 (日本語)
  • 태양 십자 (한국어)




Reference litterature:
  • Smith, D. J.: The Pagan Cross, ISBN 978-1-4141-0426-3
  • Hislop, Alexander: The Two Babylons, kapitola V, část VI.
  • Martin Persson Nilsson, The Minoan-Mycenaean Religion and Its Survival in Greek Religion, Biblo & Tannen Publishers, 1950, p. 421. "there is a wide-spread opinion that the equal-limbed cross is another symbol of the sun. It was, for example, a favourite theory of the late Professor Montelius, and has been embraced by many other archaeologists; its wide acceptance being due to an interest in finding a pre-Christian origin of the symbol of Christianity. The disc of the sun was regarded as a wheel; hence the myth that the sun-god drives in a chariot across the heavens"
  • Karl Georg Wieseler (1813–1883), Untersuchungen Zur Geschichte Und Religion Der Alten Germanen in Asien Und Europa, 1881, p. 157. The suggestion of a specifically Gothic variant of the runic alphabet partially preserved in the Gothic alphabet is due to Jacob Grimm's Deutsche Mythologie (1835).
  • Richard Nicolaus Graf von Coudenhove-Kalergi, Kampf um Paneuropa aus dem 1. Jahrgang von Paneuropa, Paneuropa Verlag, 1925, p. 36.
  • e.g. Karl Hans Strobl, Die Runen und das Marterholz, Zwinger-Verlag, 1936, p. 138; Waldemar Müller-Eberhart, Kopf und herz des Weltkrieges: General Ludendorffs Wertung als Deutscher, Georg Kummer, 1935 p. 244.
  • entry at the Nebra sky disk exhibition site (landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de)
  • Snoldevel stone's photograph depicted in arild-hauge.com.
  • Flemming Kaul: Der Mythos von der Reise der Sonne. Darstellungen auf Bronzegegenständen der späten Bronzezeit. In: Gold und Kult der Bronzezeit. (Ausstellungskatalog). Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg 2003. ISBN 3-926982-95-0
  • Peter Vilhelm Glob: Helleristninger i Danmark (= Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter. Bd. 7). Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg 1969. ISSN 70107-2854
  • Kostveit, Østmoe Åsta: Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Landbruksforlaget 1997. ISBN 82-529-2231-7
  • Hans Cappelen og Knut Johannessen (red.): Norske kommunevåpen, Oslo 1987, side 204
  • Hans Cappelen: «Bumerker i Norge – en oversikt» i Anders Bjønnes m.fl. (red.): Segltegninger fra hyllingene i Norge 1591 og 1610, Norsk Slektshistorisk Forening, Oslo 2010, side 60
  • Liungman, C. G. (1974): Symboler, Sverige. Side 197
  • Østmoe, Åsta Kostveit (1997): Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Oslo. 3. oppl. 2003. Side 53
  • Walker, Barbara G. (1988): The Woman’s Dictionary of Symbols and Sacred Objects. New York. Side 7.
  • Dahlby, Frithiof: De heliga technens hemlighet. Stockholm 1963. Side 52
  • Østmoe, Åsta Kostveit: Kors i kake, skurd i tre. Side 54
  • Terje Emberland (2003). 'Religion og rase'. Oslo: Humanist Forlag AS. ISBN 82-90425-53-8.
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 61. ISBN 82-458-0528-9. [[Hans S. Jacobsen] mente kristendommen hadde brakt noe «uekte og unaturlig inn i vårt folks liv». Av den grunn kritiserte han valget av Olavskorset som partiemblem og hevdet at partisymbolet var unordisk.]
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 153. ISBN 82-458-0528-9. [[Quisling] følte han hadde en oppgave i livet når han identifiserte seg med fordums helter, først og fremst Olav den hellige. Nasjonal Samling benyttet derfor mer historisk symbolikk enn noe annet parti. Emblemet var Olavskorset, Hirden hadde fått navn etter vikinghøvdingenes livgarde, og partiets hilsen var det gammelnordiske «heil og sæl»]
  • NorgesLexi, oppslagsord «Solkors»
  • Symbol på yr.no



Links:


Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Keltenkreuz



Ein Keltenkreuz, Hochkreuz oder irisches Kreuz ist ein Element der frühmittelalterlichen und mittelalterlichen sakralen Kunst im keltischen Kulturraum der britischen Inseln und Irlands (Cornwall, Irland, Isle of Man, Schottland, Wales). Es ist ein Balkenkreuz mit verlängertem Stützbalken (lateinisches Kreuz), meist aus Stein gehauen, bei dem um den Schnittpunkt der Balken ein Ring liegt. In der Heraldik wird diese Form, die sich im Volkstum bis nach Schweden (Mittsommerkreuz) verbreitet hat, als Radkreuz bezeichnet. Die ursprünglichen irischen Hochkreuze fanden sich nicht auf Grabstätten, sondern markierten dekorativ ein besonderes Gebiet oder heiliges Land. Sie waren auch regionale gesellschaftliche Treffpunkte, um die herum Feiern abgehalten wurden.

Die Vorform bilden einfache Kreuze, die in Menhire eingeschnitten wurden. Sie sind auf der Dingle-Halbinsel im County Kerry am häufigsten. Bei den ältesten irischen Kreuzen (Cross-Slabs) in Carndonagh und Fahan, im County Donegal fehlt der Ring, der erst in den Kreuzen von Ahenny (8. Jahrhundert) und Moville (Cooley Cross) erscheint und im 12. Jahrhundert (Dysert O’Dea, County Clare) wieder verschwindet, aber bei Grabkreuzen bis heute üblich ist. Einen formalen Ansatz zum echten Keltenkreuz stellt das rohe Keerogue Cross in Errigal auf einem Friedhof in County Tyrone dar. Eine Entwicklung in Richtung Keltenkreuz ist vielleicht auch das undatierbare Kreuz auf dem Friedhof von Noughaval (Co. Clare). Besonders die frühirischen Kreuze (von Carndonagh und Fahan – 7. und 8. Jahrhundert) aber auch die etwas späteren walisischen "Pillar crosse" (Neuadd Siarman) sind mit Knotenmustern in mannigfaltigen Variationen verziert. Auf manchen Kreuzen finden sich auch Bilder, die nicht in einen christlichen Kontext passen, etwa berittene keltische Krieger.

Die Hochkreuze Irlands werden in regionale Gruppen unterteilt (Barrow Valley, Midlands, Nordleinster, Ossory und Ulster). Später werden Figurengruppen, wie sie besonders gut das Ardboe und das Donaghmore Kreuz im County Tyrone zeigen, typisch. Nur Kreuze, die nach dem 9. Jahrhundert entstanden, zeigen häufig biblische Szenen (Kells, Clonmacnoise Südkreuz), manche davon sind rein ornamental. Die vor dieser Zeit errichteten Hochkreuze zeigen ausschließlich irisch-keltische Muster und Symbole. Den Höhepunkt der bildlichen Kunst stellt das Muiredach Kreuz von Monasterboice, Co. Louth dar. Ein stilistisch völlig anderes und wohl schönstes der erhaltenen Hochkreuze ist das von Moone im County Kildare. Die Gestaltung mit Tieren und Vögeln dürfte auf Ideen im gälisch-keltischen Raum vor der Christianisierung zurückgehen. Die späten Kreuze (12. Jahrhundert) haben den Ring noch in der Ornamentik, aber nicht mehr in der Kontur. Manchmal ist der Ring anliegend, häufiger ist er aber mit viertelkreisförmigen Durchbrüchen leicht abgesetzt. Oftmals hat er im Vergleich zu den Kreuzbalken einen verminderten Querschnitt. Die Ornamentik des Kreuzes selbst ist meist gerahmt und wurde offenbar erst nach dem Aufstellen des Kreuzes auf die vorbereiteten Flächen des Steins eingemeißelt. Das „unfertige Kreuz von Kells“ verweist auf dieses Vorgehen. Der vertikale Balken kann nach unten dicker werden oder einen Sockel besitzen. Die Iren unterscheiden zwischen gewöhnlichen Keltenkreuzen und Keltischen Hochkreuzen insofern, dass letztere ornamental und mindestens 800 Jahre alt sind.

Steinmonumente sind auch auf den Britischen Inseln Teil des frühchristlichen Gedenkens. Schottland hat wichtige Steine aus der Anfangszeit des Christentums. Dazu gehören die Hochkreuze von Iona und Kildalton aus dem späten 8. Jahrhundert. Den Völkern im frühmittelalterlichen Schottland, Pikten, Skoten, Briten und Angeln werden verschiedene bildhauerische Stile zugewiesen.

Im Norden und Osten Schottlands lebten die Pikten. Bevor sie freistehende Kreuze schufen, wählten die Pikten große Steintafeln aus, die sie vor dem Hintergrund des Kreuzes verzierten (Cross-Slab). Obwohl die piktische Symbolik mit dem Christentum vereinbar war, wurde sie nie auf das Kreuz gesetzt. Im späten 8. und 9. Jahrhundert erscheinen Steine mit christlichen Motiven neben den piktischen Symbolen. Sie zeigen, dass die Pikten nun Zugang zu christlicher Ikonographie gefunden hatten. Die biblische Geschichte von David war ein Favorit der Darstellungen. Auf dem steinernen Schrein von St. Andrew ist sie beeindruckend gestaltet. Motive wie Daniel in der Löwengrube oder Paulus und Antonius, die Brot in der Wüste brechen, kommen ebenso vor.

Kreuzsteine wurden auch von den Briten in Strathclyde und Galloway bevorzugt, wohingegen die Skoten von Argyll und die Angeln im Südosten Schottlands freistehende Kreuze vorzogen. Die Hochkreuze auf Iona und Islay zeigen die Verbindung zwischen irischen, piktischen und northumbrischen Elementen, während das großartige Ruthwell Cross in Dumfriesshire mit seinen lateinischen und Runen-Inschriften ein Höhepunkt frühmittelalterlich europäischer Kunst ist.

Das Ringkreuz ist auch aus Schweden bekannt, wo es auf Gotland als Triumphkreuz und ansonsten als Mittsommerkreuz anzutreffen ist. Das sechsblätterige Sternmuster auf dem schottischen Cross-Slab Cladh a´Bhile, hat auf Gotland ebenfalls seine Entsprechungen. Auf diese Verbindungslinie weist auch der "Sueno's Stein", ein schottischer Bildstein mit nordischen Motiven, der nach dem dänischen König Sven (Gabelbart) benannt sein soll.


Bekannte irische Hochkreuze:

Ahenny, County Tipperary
Ardboe County Tyrone
Carndonagh, County Donegal
Drumcliff, Co. Sligo
Dysert O’Dea, County Clare
Glendalough County Wicklow St. Kevin's Cross
Fahan, County Donegal
Monasterboice, County Louth
Clonmacnoise Cross of the Scriptures, County Galway
Clonmacnoise North Cross, County Galway
Clonmacnoise South Cross, County Galway
Kells, County Meath
Moone, County Kildare

Bekannte schottische Kreuze (keine Cross Slabs):

Dupplin Cross
Iona Abbey Crosses
Inchbrayok Cross
Kildalton Cross
Meigle 1 Cross
Ruthwell Cross
St. Martins Cross



Frankreich

Außerhalb der Britischen Inseln findet sich diese Kreuzform wenig, doch gibt es zahlreiche französische Beispiele von der Küste des Pays de Caux (Veules-les-Roses, Saint-Pierre-en-Port usw.) bis in die Bretagne (Lanvallay usw.) sowie an Wanderwegen im Limousin und in der Auvergne.

Weitere Beispiele befinden sich auf alten Grabsteinen der Halbinsel Cotentin.


Deutschland

In Deutschland gibt es das Ansveruskreuz in Einhaus und das Kleverschusskreuz in Lübeck.


Symbol in der rechtsextremen Szene

Das ‚gleichschenklige‘ Keltenkreuz war auch das Zeichen der rechtsextremen und verbotenen Volkssozialistischen Bewegung Deutschlands (VSBD/PdA) und ist noch heute als Symbol in der rechtsextremen Szene – in stark stilisierter Form – weit verbreitet. In diesem Zusammenhang handelt es sich um ein nach dem deutschen Strafgesetzbuch strafbares Verwenden von Kennzeichen verfassungswidriger Organisationen. Nach der Rechtsprechung des Bundesgerichtshofs kann auch eine isolierte Verwendung eines stilisierten gleichschenkligen Keltenkreuzes (also „die Darstellung eines gleichschenkligen Balkenkreuzes, um dessen Schnittpunkt ein Ring gelegt ist“) nach § 86a des deutschen Strafgesetzbuches strafbar sein, wenn nicht die äußeren Umstände eindeutig ergeben, dass der Schutzzweck der Norm nicht tangiert ist. Das gleichschenklige Keltenkreuz wird meist mit der White-Power-Bewegung der USA in Verbindung gebracht. Diese Variante ähnelt auch dem Symbol des sogenannten Zodiac-Killers, eines Serienmörders der späten 1960er-Jahre der USA, dessen Taten jedoch nicht rassistisch motiviert waren.

In Frankreich war das Keltenkreuz seit 1945 das Symbol mehrerer rechtsextremer und neofaschistischer Gruppierungen, besonders prominent wurde es in den 1960er Jahren durch die Verwendung durch die OAS, eine paramilitärische Organisation, die mit Gewalt die Unabhängigkeit Algeriens zu verhindern versuchte.

Die Europäische Nationale Front (ENF), ein Zusammenschluss europäischer rechtsextremer Parteien, verwendet ein stilisiertes Keltenkreuz in ihrem Logo. In Polen wurde das Symbol 2011 von der Partei Nationale Wiedergeburt Polens (polnisches Mitglied der ENF) als eingetragene Marke registriert.


Literatur:


  • Hilary Richardson, John Scarry: An introduction to Irish high crosses. Mercier Press, Dublin 1990, ISBN 0-85342-941-3.
  • J. Romilly Allen: Early Christian symbolism in Great Britain and Ireland. Before the thirteenth century (= The Rhind Lectures 1885, ZDB-ID 1035191-7). Whiting, London 1887 (Facsimile-Reprint der S. 129–244: The High Crosses of Ireland. Llanerch, Felinfach 1992, ISBN 0-947992-90-1).
  • Peter Harbison: The high crosses of Ireland. An iconographical and photographic Survey (= Römisch-Germanisches Zentralmuseum, Forschungsinstitut für Vor- und Frühgeschichte. Monographien 17, 1–3). 3 Bände (1: Text; 2: Photographic Survey; 3: Illustrations of comparative Iconography). Habelt, Bonn 1992, ISBN 3-7749-2536-4.
  • Frédéric Scuvée: Les croix nimbées du Cotentin. In: Heimdal. Nr. 2, 1971, ISSN 0336-030x, S. 25–36.
  • Symbole und Zeichen der Rechtsextremisten. Bundesamt für Verfassungsschutz, November 2008, S. 21 (Abschnitt 2.3), archiviert vom Original am 17. Januar 2009, abgerufen am 12. Mai 2015.
  • Rechtsextreme Symbole und Zeichen
  • Beschluss des 3. Strafsenats des Bundesgerichtshofs vom 1. Oktober 2008, Az. 3 StR 164/08 (PDF-Datei; 105 kB), vgl. auch Pressemitteilung Nr. 209/2008 des BGH vom 14. November 2008
  • buendnis-toleranz.de (Archiv): Nazi-Codes. (Memento vom 25. Februar 2008 im Internet Archive)
  • Polen: Symbol gegen Schwule nun geschützte Marke, queer.de, 23. November 2011



Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Historiebloggen: RadKreuz



Das Radkreuz, auch Sonnenkreuz oder Sonnenrad (dän. Hjulkors), ist ein Motiv der Ikonografie der nordischen Vorzeit. Es ist ein kreisrundes Rad, dessen Speichen ein Kreuz bilden, das den Kreis in vier gleich große Bereiche teilt. Das Motiv tritt als Petroglyphen, wie den Felsritzungen von Allinge-Sandvig, und auf Deckensteinen von Großsteingräbern (Bunsoh, Mechelsdorf 2) zumeist aber auf bronzezeitlichen Fundstücken auf. Einerseits ist das Radkreuz ein Abbild der Sonne bzw. der Sonnenscheibe, andererseits kann es laut dem dänischen Archäologen Flemming Kaul als Symbol für den Tag-Nacht-Zyklus sowie den Zyklus der Jahreszeiten interpretiert werden. In ägyptischen Darstellungen tauchen dem Radkreuz gleichende "Vierspeichenräder" an Streitwagen auf. Diese Form ist technisch nicht fahrfähig und hat somit lediglich symbolischen Charakter. Im Mittelalter ist es als Weihekreuz an Kirchengebäuden verwendet worden.

Die Darstellung findet sich bei vielen bronzezeitlichen Kultobjekten, so z.B. dem Sonnenwagen von Trundholm oder auf verzierten Rasiermessern aus Bronze, z.B. in Form des Sonnenschiffs.

Radkreuze finden sich besonders in Felsbildern und Steinverzierungen, z.B. auf Bornholm oder Greby. Sie kommen auch als Mittelteil anthropomorpher Darstellungen vor. Radsymbole sind nach Schälchen und Schiffen die größte Bildgruppe der Felsritzungen in Skandinavien. Petroglyphe mit vier, seltener mit acht Speichen finden sich in Dänemark und in Schweden.

In Felsritzungen sind Radkreuze oft auf Sockeln (Sonnenstelen) dargestellt. Da Felsbilder vermutlich realistische Darstellungen von Ritualen sind, kann davon ausgegangen werden, dass in den Zeremonien echte Radkreuze verwendet wurden. Solche sind durch Funde belegt, z.B. durch ein Miniatursonnenbild auf einem Ständer (Dänisches Nationalmuseum) sowie einem Stein in Radkreuz-Form mit vier Schalengruben, der 1999 auf Seeland gefunden wurde.


Radkreuze in Deutschland

Ein Radkreuz befindet sich auf dem Deckstein des Großsteingrabes von Bunsoh in Schleswig-Holstein. Findlinge mit entsprechenden Darstellungen sind auch in Mecklenburg-Vorpommern bei Megalithanlagen in der Region um Rerik belegt. Ein etwa 60 kg schwerer Sandstein (0,54 x 0,49 x 0,26 m) wurde von einem Fossiliensammler etwa 1988 am Ostseestrand bei Börgerende-Rethwisch (Landkreis Rostock) in einem Lesesteinhaufen entdeckt. Der Stein gelangte 2013 in das Museum von Rerik.



Symbolische Bedeutung

In der freien Interpretation des Radkreuzes als Darstellung des zyklischen Laufs der Sonnenbewegung im Tag-Nacht-Rhythmus, stellt die waagerechte Kreuzstrebe die Erde als Scheibe dar. Der obere Halbkreis zeigt damit die Bahn der Sonne am Tag, vom morgendlichen Sonnenaufgang (linker Schnittpunkt) über den Mittag bis zum abendlichen Sonnenuntergang (rechter Schnittpunkt). Der untere Halbkreis stellt die Bahn der Sonne in der Nacht durch die Unterwelt dar. Bei der Übertragung auf den Zyklus der Jahreszeiten ist der Sonnenaufgang mit dem Frühling, der Mittag mit Sommer, der Sonnenuntergang mit dem Herbst und die Mitternacht mit dem Winter gleichzusetzen.



Neuere Verwendung als Symbol

In der Gegenwart findet das Radkreuz in Abwandlung weiterhin als Symbol Verwendung, z.B. in Neopaganismus, Esoterik und Okkultismus, aber auch bei Gruppierungen mit rassistischer und neonazistischer Ideologie.



Religiöses Symbol

Wie die Swastika wird das Radkreuz als Sonnenkreuz von neuheidnischen Gruppen und Organisationen als Repräsentation der Sonne und des Jahreskreislaufs genutzt. So existiert in der Wicca-Religion ein Jahresrad mit vier solaren Festen. In verschiedenen Feuerbräuchen werden Feuerräder, d.h. Radkreuze aus Stroh verwendet.

Der neuheidnische Verein Germanische Glaubens-Gemeinschaft verwendet als Symbol einen Thorhammer vor goldenem Radkreuz auf blauem Grund.

Im Christentum findet es sich als Weihe- oder Apostelkreuz in diversen Kirchen. Veraltet wird es auch als Päpstliches Kreuz bezeichnet, da es bis zur Reformation auch als päpstliches Hoheitszeichen diente. Das heutige Papstkreuz hat jedoch eine andere Form. Im Kloster Memleben (Sterbeort Kaiser Otto des Großen) findet man ein Radkreuz in der Mauer des Ostflügels der Klausur.



Politisches Symbol

Die europäisch föderalistische Paneuropa-Union verwendet ein rotes Radkreuz (Symbol für die Menschlichkeit) mit gelbem Hintergrund (Symbol für die Aufklärung) in einer blauen Flagge.[4] Nach der Gründung von Europarat und Europäischer Union wurde ein Kreis aus zwölf Sternen hinzugefügt.

Die norwegische 1933–1945 bestehende faschistische Partei Nasjonal Samling verwendete ein goldenes Sonnenkreuz auf rotem Hintergrund als Emblem.

Die schwedische 1956–2009 bestehende[5] Neonazi-Partei Nordiska rikspartiet verwendete das schwarze Radkreuz auf roter Flagge.



Wissenschaftliches Symbol

In der Mathematik ist ⊕ (eingekreistes Pluszeichen, Unicode: U+2295 circled plus sign) das Verknüpfungszeichen für die vektorielle direkte Summe sowie ein gelegentlich verwendetes Verknüpfungszeichen für die logische Kontravalenz.

In der Astronomie und Astrologie ist das eingekreiste Pluszeichen ⊕ eines der beiden Symbole für die Erde. Das Kreuz im Kreis steht hierbei für den Äquator und den Nullmeridian, astrologisch symbolisiert es zusätzlich in der Horoskopzeichnung den Glückspunkt (Pars Fortuna). Von den beiden Erdsymbolen wird dies in der Astronomie häufiger verwendet, das andere (♁, Unicode: U+2641 earth) überwiegend in der Astrologie.

In der Alchemie ist das dem eingekreisten Pluszeichen ähnliche 🜨 das Symbol für Grünspan („æs viride“, Unicode: U+1F728 alchemistical symbol for verdigris im Block Alchemistische Symbole).



Sonstige Verwendung

Im englischen Dartmoor gibt es in Stein gehauene Radkreuze, die als Grenzmarken (Boundary marks) gelten.

Das Erdsymbol ⊕ wird auch als Gender-Symbol für Intersexualität verwendet. Dies geschieht nicht ohne Grund, denn "intersexuell" bedeutet zwischen den Geschlechtern. Die Geschlechter werden durch das Mars- ♂ (Mann) und das Venussymbol ♀ (Frau) repräsentiert, und die Erde liegt zwischen Mars und Venus. Häufiger wird jedoch eine Kombination aus Mars- und Venussymbol ⚥ verwendet.



Ähnliche symbole:

  • Taranis (wheel-god)
  • Keltenkreuz
  • Radanhänger
  • Radnadel
  • Radgrab
  • Wirbelrad



Radkreuz in anderen Sprachen:
  • Sun cross (english)
  • Sólarkross (Íslenska)
  • Solkors (Svenska)
  • Solkorset (Norsk bokmål)
  • Solkross (Norsk nynorsk)
  • Saulės kryžius (Lietuvių)
  • Sluneční kříž (Čeština)
  • Słoneczny krzyż (Polski)
  • Sonjachnyj krest (Ukrajinska)
  • Creu solar (Català)
  • Cruz solar (Español)
  • Croce solare (Italiano)
  • Hjulkors (Dansk)
  • Radkreuz (Deutsch)
  • Rõngasrist (Eesti)
  • Güneş haçı (Türkçe)
  • Aurinkopyörä (Suomi)
  • 太陽十字 (日本語)
  • 태양 십자 (한국어)




Reference litterature:
  • Smith, D. J.: The Pagan Cross, ISBN 978-1-4141-0426-3
  • Hislop, Alexander: The Two Babylons, kapitola V, část VI.
  • Martin Persson Nilsson, The Minoan-Mycenaean Religion and Its Survival in Greek Religion, Biblo & Tannen Publishers, 1950, p. 421. "there is a wide-spread opinion that the equal-limbed cross is another symbol of the sun. It was, for example, a favourite theory of the late Professor Montelius, and has been embraced by many other archaeologists; its wide acceptance being due to an interest in finding a pre-Christian origin of the symbol of Christianity. The disc of the sun was regarded as a wheel; hence the myth that the sun-god drives in a chariot across the heavens"
  • Karl Georg Wieseler (1813–1883), Untersuchungen Zur Geschichte Und Religion Der Alten Germanen in Asien Und Europa, 1881, p. 157. The suggestion of a specifically Gothic variant of the runic alphabet partially preserved in the Gothic alphabet is due to Jacob Grimm's Deutsche Mythologie (1835).
  • Richard Nicolaus Graf von Coudenhove-Kalergi, Kampf um Paneuropa aus dem 1. Jahrgang von Paneuropa, Paneuropa Verlag, 1925, p. 36.
  • e.g. Karl Hans Strobl, Die Runen und das Marterholz, Zwinger-Verlag, 1936, p. 138; Waldemar Müller-Eberhart, Kopf und herz des Weltkrieges: General Ludendorffs Wertung als Deutscher, Georg Kummer, 1935 p. 244.
  • entry at the Nebra sky disk exhibition site (landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de)
  • Snoldevel stone's photograph depicted in arild-hauge.com.
  • Flemming Kaul: Der Mythos von der Reise der Sonne. Darstellungen auf Bronzegegenständen der späten Bronzezeit. In: Gold und Kult der Bronzezeit. (Ausstellungskatalog). Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg 2003. ISBN 3-926982-95-0
  • Peter Vilhelm Glob: Helleristninger i Danmark (= Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter. Bd. 7). Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg 1969. ISSN 70107-2854
  • Kostveit, Østmoe Åsta: Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Landbruksforlaget 1997. ISBN 82-529-2231-7
  • Hans Cappelen og Knut Johannessen (red.): Norske kommunevåpen, Oslo 1987, side 204
  • Hans Cappelen: «Bumerker i Norge – en oversikt» i Anders Bjønnes m.fl. (red.): Segltegninger fra hyllingene i Norge 1591 og 1610, Norsk Slektshistorisk Forening, Oslo 2010, side 60
  • Liungman, C. G. (1974): Symboler, Sverige. Side 197
  • Østmoe, Åsta Kostveit (1997): Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Oslo. 3. oppl. 2003. Side 53
  • Walker, Barbara G. (1988): The Woman’s Dictionary of Symbols and Sacred Objects. New York. Side 7.
  • Dahlby, Frithiof: De heliga technens hemlighet. Stockholm 1963. Side 52
  • Østmoe, Åsta Kostveit: Kors i kake, skurd i tre. Side 54
  • Terje Emberland (2003). 'Religion og rase'. Oslo: Humanist Forlag AS. ISBN 82-90425-53-8.
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 61. ISBN 82-458-0528-9. [[Hans S. Jacobsen] mente kristendommen hadde brakt noe «uekte og unaturlig inn i vårt folks liv». Av den grunn kritiserte han valget av Olavskorset som partiemblem og hevdet at partisymbolet var unordisk.]
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 153. ISBN 82-458-0528-9. [[Quisling] følte han hadde en oppgave i livet når han identifiserte seg med fordums helter, først og fremst Olav den hellige. Nasjonal Samling benyttet derfor mer historisk symbolikk enn noe annet parti. Emblemet var Olavskorset, Hirden hadde fått navn etter vikinghøvdingenes livgarde, og partiets hilsen var det gammelnordiske «heil og sæl»]
  • NorgesLexi, oppslagsord «Solkors»
  • Symbol på yr.no



Links:


Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Konsten att försörja sig, Sofia Ling, 2016, ISBN: 9789170312915

Historiebloggens bokrecension: Konsten att försörja sig, Sofia Ling, 2016, ISBN: 9789170312915




Nytt ljus på kvinnliga arbetets historia

I boken Konsten att försörja sig kastar Uppsalahistorikern Sofia Ling nytt ljus över kvinnornas arbete i Stockholm under 1600- och 1700-talen.

Det tidigmoderna Stockholm har ofta framstått som en hierarkisk stad där samhällsordningen ansågs orubblig och given av gud. Laglig rätt att idka näringar var förbehållet vissa män, och endast för dem och för deras änkor var det skråsystem öppet som reglerade näringslivet. Mannen var överordnad kvinnan, och hennes rörelsefrihet och möjlighet till försörjning var ytterst begränsad.

Sofia Lings forskning ger delvis en annan bild. Hennes resultat anknyter till ny forskning om tidigmoderna städer runt om i Europa, där bilden av kvinnors möjligheter till försörjning på flera håll har reviderats. De glimtar av levnadsöden, konflikter, organiserat arbete och gemenskap som skymtar fram i materialet berättar om en stad i hög grad präglad av kvinnlig närvaro. Änkor såväl som hustrur med arbetande makar säljer bröd och frukt, fisk och kött från korg och bod, mäklar kläder, bränner brännvin och håller krog, och argumenterar kraftfullt för sin rätt att försörja både sig och sina familjer.

Sofia Ling är filosofie doktor i historia vid Uppsala universitet. Hennes avhandling från 2004, Kärringmedicin och vetenskap, handlar om förhållandet mellan den framväxande läkarvetenskapen och obehöriga utövare av läkekonst i Sverige under perioden 1770 till 1870. Därefter har hennes forskning främst handlat om kvinnors arbete och försörjningsmöjligheter ur ett genusperspektiv under tidigmodern tid. Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650–1750 är ett resultat av det arbetet.


Beskrivning från förlaget:

I Konsten att försörja sig kastar Uppsalahistorikern Sofia Ling nytt ljus över kvinnornas arbete i det tidigmoderna Stockholm. Hur var det att leva i 1600- och 1700-talens stad? Var det möjligt för en gift kvinna att arbeta? Och hur kunde ensamstående kvinnor försörja sig?

Genom en grundlig undersökning av ett material som består av kvinnors skriftliga klagomål till bland annat handelskollegium analyserar Ling både det faktiska kvinnoarbete som ägde rum i staden, och hur kvinnorna inför myndigheterna argumenterade för sina möjligheter till försörjning. Resultatet reviderar synen på kvinnornas handlingsutrymme i stadens historia och ger en mer mångfacetterad bild, fjärran från den begränsade tillvaro som rådande lagar vittnade om.

Det tidigmoderna Stockholm har ofta framstått som en hierarkisk stad, där man föddes och dog inom samma stånd och där samhällsordningen ansågs orubblig och given av Gud. Laglig rätt att idka näringar var förbehållet vissa män, och endast för dem och för deras änkor var det skråsystem öppet som reglerade näringslivet. Hustavlan, den del av Luthers lilla katekes som förklarade vars och ens roll i samhällshierarkin, har setts som rättesnöre för relationer inom hushållen. Den stadgade att mannen i alla avseenden var överordnad kvinnan; fadern eller maken tog beslut för kvinnans del och hade rätt att tukta såväl tjänstefolk som barn och hustru. Sammantaget ger det en bild av en stad där kvinnans rörelsefrihet och möjlighet till försörjning var ytterst kringskuren.

Lings resultat ger en bild fjärran från den strikt hierarkiska och mycket beskurna tillvaro för kvinnor som förordades. Hennes resultat anknyter till ny forskning om tidigmoderna städer runt om i Europa, där bilden av kvinnors möjligheter till försörjning på flera håll har reviderats.

De glimtar av levnadsöden, konflikter, organiserat arbete och gemenskap som skymtar fram i materialet berättar om en stad i hög grad präglad av kvinnlig närvaro. Änkor såväl som hustrur med arbetande makar säljer bröd och frukt, fisk och kött från korg och bod, mäklar kläder, bränner brännvin och håller krog – och argumenterar kraftfullt för sin rätt att försörja både sig och sina familjer.

Verkligheten visar sig alltid långt mer mångfacetterad än vad lagar och förordningar låter påskina.


Fler bokrecensioner på www.Historiebloggen.nu

Medeltidsmarknader 2016 - Medeltida- och Vikingamarknader & mässor



Medeltidsmarknader 2016 - Medeltida- och Vikingamarknader & mässor

10 aprMedeltidsmarknad i Kungsträdgården, Stockholm
30 apr – 1 majAle Vikingamarknad, Alafors
6-7 majRikstornering & Hovdala Medeltidsdagar, Hovdala slott
7-8 majVikingadagar på Himmelstorp, Kullaberg
21-22 majTyresö Medeltidsdagar
21-22 majVetlanda Vikingamarknad
21-22 majRunrikes dag, Täby
21-22 majLekvattnets Medeltidsmarknad
27-29 majLeksands Medeltidsmarknad
28-29 majEkenäs Riddarspel, Linköping
4-5 junLödöse Medeltidsdagar
6 junHusabyMarken, Husby-Långhundra
11-12 junLunds Medeltidsdagar
24 junKälen Medeltidsmarknad, Medelpad
24-26 junLäckö Medeltidsmarknad, Lidköping
1-3 julFoteviken Vikingamarknad, Höllviken
1-3 julStallarholmens Vikingafestival, Strängnäs
2 julMedeltidsmarknad Vittinge, Heby
2-3 julGräfsnäs Tornerspel
2-3 julSilvergruvans Medeltidsdagar, Sala
2-3 julRiddarspel på Wenngarn, Sigtuna
2-3 julMedeltidsdagar på Varbergs Fästing
8-10 julTrelleborgens Vikingamarknad, Trelleborg
9 julMedeltidsdag vid Hunehals borg, Kungsbacka
9-10 julTuna Ting, Borlänge
9-10 julWadköpings medeltida marknad, Örebro
9-17 julHova Riddarvecka
16-17 julFröja Thing, Löddeköpinge
16-17 julGräfsnäs Slottsspel
20-23 julMedeltidsdagar i Luleå
23-24 julTorpa Stenhus Medeltidsdagar
28-30 julVikingamarknad Saltvik, Åland
29-31 julTornerspel på Skoklosters slott
30-31 julMedeltidsspelen – Barnens medeltid, Halmstad
5-7 augHornbore Ting, Hamburgsund
6 augLandskrona Medeltidsfestival
6-7 augMedeltida Alvastra, Hästholmen
7-14 augMedeltidsveckan Gotland
10-14 augArboga Medeltidsdagar
20-21 augVisingsö Tornerspel
20-21 augLionga Ting, Linköping
20-21 augHassela Medeltidsdagar, (Halls Gård i Nordanstig)
26-28 augSöderköpings Gästabud
3-4 sepVikingatida höstmarknad Gunnes gård, Upplands-Väsby
17-18 sepGudahagens Vikingamarknad, Bromölla
24-25 sepHistorisk marknad med beridet bågskytte – Bohus Fästning, Kungälv



Källa: Medeltidsmarknader

Historiebloggen.nu

Gamla Uppsala – mycket mer än ståtliga kungagravar


Gamla Uppsaladagen - söndag den 29 maj. 

En dag för både barn och vuxna. 

Se vikingaskeppet Embla, prova vikingalekar, möt arkeologer som berättar om makt och religion,
lyssna på spelmansmusik i faluröd gårdsmiljö. Titta på lantrasdjur, se gamla brandbilar och lyssna på en andakt eller kyrkans morsdagskonsert med Bella Donna. Med häst och vagn åker man mellan de olika aktiviteterna.

I Gamla Uppsala möts du av platser som spänner från 500-talet till idag och det finns långt mer att upptäcka än de ståtliga gravhögarna. 


Den 29 maj kommer alla sevärdheter att hålla öppet med gratis inträde och det bjuds på en massa aktiviteter för både barn och vuxna.


  
Disagården öppnar för säsongen. Husen är öppna och djuren har kommit på plats.
Disagården är ett friluftsmuseum som visar en uppländsk bondby med hus och gårdar, odlingar och djur. 
Här får besökaren en inblick i hur folk levde på landsbygden under 1800-talets senare del.
Hela sommaren är det fullspäckat program med temadagar, musik och folkdans. 29 maj - 31 augusti.

För mer information se gärna www.upplandsmuseet.se eller kontakta Frida Gereonsson 018-16 91 80.


Redaktionen