Historiebloggen: Goternas ursprung




Goternas ursprung har varit ett lärt spörsmål alltsedan 500-talet, då visigoternas och ostrogoternas riken behärskade stora delar av det forna Västromerska rikets områden. Goterna hade varit mindre kända för grekisk-romerska författare innan deras första anfall vid det romerska rikets gränser i mitten på 200-talet, så man kunde undra var dessa mäktiga folk egentligen kom ifrån. Ambrosius betecknade dem som Gog. Även bland de nya härskarna fanns ett behov av en historia som inte var sämre än romarnas. Mellan 526 och 533 skrev Cassiodorus sin Gotiska historia i tolv delar. Cassiodorus ledde kansliet under Theoderik den store och Athalaric, och förfogade därmed över stora forskningsresurser. Verket har gått förlorat, men man känner innehållet genom ett sammandrag av Jordanes. All senare forskning om goternas ursprung beror främst på Jordanes Getica.

Cassiodorus/Jordanes försökte hitta goternas rötter genom att identifiera dem i Getica 39 med Geterna (Γέται), en stam i Thrakien, omnämnt av Herodotos i bok IV 93-96 (besegrade av Dareios I) och V 3/4. Det finns samband mellan detta thrakiska folk och de mycket senare germansk-språkiga goterna, och det hjälpte de klassiska historikerna att identifiera dem. Herodotos daimon Zalmoxis blev hos Jordanes en gotisk kung. Sedan länkar Cassiodorus/Jordanes de thrakiska Geterna med skyterna. Med ett citat till Josefus och en helt okänd Ablabius anges skyternas anfader vara Magog, i bibeln en av Jafets söner.

Jordanes berättar att goterna ursprungligen under sin konung Berig, tillsammans med gepiderna på tre skepp skall ha utvandrat från Scandza, där bland annat stammerna Gauthigoth, Ostrogothae och Vagoth anges bo, vilka av forskare stundom har identifierats med västgötar, östgötar och gutar. Utvandringsberättelsen har Jordanes från Cassiodorus som uttryckligen hänvisar till en levande folktradition hos dåtidens goter: "Ex hac igitur Scandza insula ... Gothi quondam memorantur egressi" Det är alltså inte någon »lärd tradition», vilket däremot kombinationen av goter och geter var. Denna mytiska utvandring daterar Jordanes till 1490 f.v.t..

Isidor av Sevilla skrev också en gotisk historia: Historia de regibus Gothorum, Vandalorum et Suevorum, mest visigoternas historia. Verket finns i två versioner. I den kortare versionen (cirka 620) skriver den lärde biskopen om goternas ursprung endast att det står fast att det är ett mycket gammalt folk, sprunget ut Skyternas rike. I den längre versionen (cirka 625), talar han om den sista stavelsens likhet med Magog (Jafets son), och att man detta mest härleder ur en tolkning av Ezekiel (kap. 38:14-15). Men han tillägger att man tidigare brukade identifiera goterna med Getai.

Gotiskan är ett germanskt språk och klassas som nordgermanskt. Det anses av vissa vara närmare släkt med de nordgermanska språken, i synnerhet gutniskan på Gotland än med de västgermanska språken. Viktiga punkter i argumentationen är att gutniskan i likhet med gotiskan saknar a-omljud i höga vokaler (t ex fulk : skandinaviska folk, tyska volk, anglosaxiska folk), sänkning av u till o före r, användandet av ordet lamb med betydelsen "får", och uppträdandet av ett tidigt latinskt lånord lucerna ("(olje)lampa", gotiska -lukarn, gutniska lukarr), som endast gotiskan och gutniskan uppvisar.

Vissa hävdar dock att gotiskan inte stod närmare urnordiskan än andra germanska språk och klassar gotiskan som ett östgermanskt språk eftersom det talades av goterna i Ukrajina.

Etnonymen gutar användes i östra Skandinavien på vikingatiden både för gotlänningar och goter, och har den form som goternas namn förväntas skulle ha haft i sin dåtida östnordiska form. Motsvarande term på fornvästnordiska, de isländska sagornas språk, är gotar med adjektivet gotneskr, vilket alltså kan betyda både gutnisk och gotisk. Gotneska (gutniska) är den isländska beteckningen än idag för det gotiska språket. Enligt språkforskare härstammar goternas och gutarnas namn ursprungligen från en urgermansk etnonym: gutaniz, vilket anses ha betydelsen utgjutare.

Genom det gotiska språket kan man följa goternas, götars och gotlänningars släktskap med Ostrogoter som bebodde Ukrajina och att denna släktskap tyder på att de haft ett stort utbyte, förmodligen både kulturellt och i handel.

I Gutasagan från Gotland berättas det att öns befolkning en gång i forntiden blev så mångtalig att en tredjedel av gutarna tvingades att utvandra söderut för att slutligen bosätta sig på östromerskt område där de fortfarande på 1300-talet, när sagan skrevs ned, bodde kvar (Gutasagan, Holmbäck/Wesséns översättning). Denna berättelse har kopplats till goternas utvandring och Jordanes berättelse att detta folk på tre skepp skulle ha utvandrat från en ö i Östersjön nämligen Gotland, som ligger norr om floden Vistulas mynning och som hade formen av ett löv (Getica, Andreas Nordins översättning). Ännu på 1500-talet bodde det kvar en gotisk folkspillra på Krim; krimgoternas rike var på den tiden en vasall till det Östromerska riket. Språkmässigt försvann de någon gång på 1700-talet.

Under den tid då Jordanes skrev sin Getica trodde dock romarna att Skandinavien var en ö, vilket gör forskningen än svårare om ursprunget. Det råder enighet bland många forskare att Jordanes via Cassidorius har fått goternas utvandringsberättelse från en författare vid namn Ablabius. Enligt historikern Peter Heather så skulle denne Ablabius bara ha talat om en icke namngiven ö i Östersjön, som goterna enligt sina muntligt traderade sägner skall ha utvandrat ifrån. Denna ö identifierades sedan av Cassidorius med Skandinavien som man på hans tid hade fått upplysningar om genom den norske kungen Rodwulfs besök vid Theoderik den stores hov. Cassidorius har alltså själv dragit slutsatsen att det var Skandinavien som avsågs med den ö i Östersjön som goterna sade sig komma ifrån. Men med störst sannolikhet var det just Gotland som man menade att goterna kom från.

Goternas ursprung har vållat debatt alltsedan senmedeltiden, särskilt i Sverige. På grund av Jordanes berättelse om goternas urhem Scandza där han räknar upp ett flertal kända skandinaviska folkstammar, har det antagits att goterna härstammade från det som idag är Sverige, från götar och gutar, dvs. Gotland och Götaland på fastlandet. Tanken att svenskarna var förfäder till goter har använts till att i nationalromantisk anda förhärliga den svenska nationen. Många göticister ägnade stor möda åt frågan. Numera ifrågasätter flera (i synnerhet svenska) historiker goternas ursprung i Skandinavien. Dock finns det också forskare som i viss mån stöder denna uppfattning, såsom Ingemar Nordgren, Anders Kaliff och Josef Svennung.

Arkeologiska bevis, framlagda av polska och tyska arkeologer, bekräftar till viss del Jordanes uppgifter om goternas expansion söderut, i början från ett område, Pommern, vid nedre Weichsel nära Östersjökusten, och senare i väst- och centrala Ukrajina. Det arkeologiska materialet ger klara kopplingar till Skandinavien bl.a. likheter i gravhögar. Goterna har därför kopplats till den så kallade Tjerniahiv-kulturen i Ukrajina som hade släktskap i Wielbark-kulturen i Polen.



Källor

Holmbäck-Wessén, Svenska landskapslagar, Skånelagen och Gutalagen 1943.
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969.
Ambrosius av Milano (378). ”16”. De Fide II
Jordanes (1997). Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Stockholm: Atlantis. Sid. 16, 212. ISBN 91-7486-310-X
Josefus. Jewish Antiquities I ch.6
Fornvännen 1968, Elias Wessén s 21
Arne Søby Christensen (2002). Cassiodorus, Jordanes, and the History of the Goths. Studies in a Migration Myth. ISBN 978-87-7289-710-3
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969
Michael Barnes (2003). ”Languages and ethnic groups”. The Cambridge History of Scandinavia. Sid. s. 98. ISBN 0-521-47299-7
Sveriges Television: Svenska dialektmysterier
Hachmann, R., "Die Goten und Skandinavien" 1970".
Heather, P J, "The Goths" s 27
David King (2006). Drömmen om Atlantis. ISBN 91-975265-2-5
Mikael Kulikowski (2007). Rome's Gothic wars. Cambridge University Press. ISBN 0-521-84633-1
Ingemar Nordgren (2000). Goterkällan: Om goterna i Norden och på kontinenten. ISBN 91-973891-2-9
"The archaeological record could indicate that Jordanes' history concerning the origin of the Goths was based on an oral tradition with some sort of real background." - Kaliff, Anders. 2001. Gothic Connections. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC – 500 AD. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University.
Lars Hermodsson, Var goterna svenska utvandrare?, Populär historia, 5/1997

Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Stiljournalen : allt om klassisk herrstil

Historiebloggens bokrecension: Stiljournalen : allt om klassisk herrstil, Fredrik Af Klercker, 2016,  ISBN: 9789113074153




Stiljournalen är en stilguide för den moderna mannen ur ett historiskt och praktiskt perspektiv som erbjuder såväl inspirerande som instruktiv läsning


Stiljournalen är skriven av en ung man på ett ålderdomligt sätt. Boken andas pensionärsdoft. Det är som att läsa gammal gubbes memoarer. Man skulle kunna säga att Stiljournalen vänder sig till gamla gubbar, alltså män i pensionärsåldern, för att alla stiltips och stilråd är tagna ur någon föregående epok med betoning på äldre. Här motarbetas modernismens normer och etikett. Stiljournalen bjuder istället på gammalmodiga tips på hur man skall klä sig som typisk gubbe. Hur en så ung man kan skriva så gammalmodigt är en gåta. Men det kan i för sig vara så att boken är skriven av just en gammal pensionär och Klercker satt sitt namn på boken för att kunna marknadsföra sitt skjortmärke på ett bredare plan. Visst, men det är bara spekulation som vi inte vill sätta något värde på. Som en modern man som letar efter stiltips och stilråd ska man nog leta vidare, för den här stilguiden är så gammaldags man kan tänka sig. Nej, boken handlar verkligen om klassisk herrstil, alltså gamla gubbars dagar. Vill du ha en pensionärsstil, så visst, då är boken för dig. Men allmän rekommendation är att ta Måns Zemerlöws bok om den moderna gentlemannen (Chevaleresk) som är betydligt roligare och modernare skriven, samt handlar om moderna tider.



Fler bokrecensioner på www.Historiebloggen.nu

Konsten att försörja sig, Sofia Ling, 2016, ISBN: 9789170312915

Historiebloggens bokrecension: Konsten att försörja sig, Sofia Ling, 2016, ISBN: 9789170312915




Nytt ljus på kvinnliga arbetets historia

I boken Konsten att försörja sig kastar uppsalahistorikern Sofia Ling nytt ljus över kvinnornas arbete i Stockholm under 1600- och 1700-talen.

Det tidigmoderna Stockholm har ofta framstått som en hierarkisk stad där samhällsordningen ansågs orubblig och given av gud. Laglig rätt att idka näringar var förbehållet vissa män, och endast för dem och för deras änkor var det skråsystem öppet som reglerade näringslivet. Mannen var överordnad kvinnan, och hennes rörelsefrihet och möjlighet till försörjning var ytterst begränsad.

Sofia Lings forskning ger delvis en annan bild. Hennes resultat anknyter till ny forskning om tidigmoderna städer runt om i Europa, där bilden av kvinnors möjligheter till försörjning på flera håll har reviderats. De glimtar av levnadsöden, konflikter, organiserat arbete och gemenskap som skymtar fram i materialet berättar om en stad i hög grad präglad av kvinnlig närvaro. Änkor såväl som hustrur med arbetande makar säljer bröd och frukt, fisk och kött från korg och bod, mäklar kläder, bränner brännvin och håller krog, och argumenterar kraftfullt för sin rätt att försörja både sig och sina familjer.

Sofia Ling är filosofie doktor i historia vid Uppsala universitet. Hennes avhandling från 2004, Kärringmedicin och vetenskap, handlar om förhållandet mellan den framväxande läkarvetenskapen och obehöriga utövare av läkekonst i Sverige under perioden 1770 till 1870. Därefter har hennes forskning främst handlat om kvinnors arbete och försörjningsmöjligheter ur ett genusperspektiv under tidigmodern tid. Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650–1750 är ett resultat av det arbetet.


Beskrivning från förlaget:

I Konsten att försörja sig kastar Uppsalahistorikern Sofia Ling nytt ljus över kvinnornas arbete i det tidigmoderna Stockholm. Hur var det att leva i 1600- och 1700-talens stad? Var det möjligt för en gift kvinna att arbeta? Och hur kunde ensamstående kvinnor försörja sig?

Genom en grundlig undersökning av ett material som består av kvinnors skriftliga klagomål till bland annat handelskollegium analyserar Ling både det faktiska kvinnoarbete som ägde rum i staden, och hur kvinnorna inför myndigheterna argumenterade för sina möjligheter till försörjning. Resultatet reviderar synen på kvinnornas handlingsutrymme i stadens historia och ger en mer mångfacetterad bild, fjärran från den begränsade tillvaro som rådande lagar vittnade om.

Det tidigmoderna Stockholm har ofta framstått som en hierarkisk stad, där man föddes och dog inom samma stånd och där samhällsordningen ansågs orubblig och given av Gud. Laglig rätt att idka näringar var förbehållet vissa män, och endast för dem och för deras änkor var det skråsystem öppet som reglerade näringslivet. Hustavlan, den del av Luthers lilla katekes som förklarade vars och ens roll i samhällshierarkin, har setts som rättesnöre för relationer inom hushållen. Den stadgade att mannen i alla avseenden var överordnad kvinnan; fadern eller maken tog beslut för kvinnans del och hade rätt att tukta såväl tjänstefolk som barn och hustru. Sammantaget ger det en bild av en stad där kvinnans rörelsefrihet och möjlighet till försörjning var ytterst kringskuren.

Lings resultat ger en bild fjärran från den strikt hierarkiska och mycket beskurna tillvaro för kvinnor som förordades. Hennes resultat anknyter till ny forskning om tidigmoderna städer runt om i Europa, där bilden av kvinnors möjligheter till försörjning på flera håll har reviderats.

De glimtar av levnadsöden, konflikter, organiserat arbete och gemenskap som skymtar fram i materialet berättar om en stad i hög grad präglad av kvinnlig närvaro. Änkor såväl som hustrur med arbetande makar säljer bröd och frukt, fisk och kött från korg och bod, mäklar kläder, bränner brännvin och håller krog – och argumenterar kraftfullt för sin rätt att försörja både sig och sina familjer.

Verkligheten visar sig alltid långt mer mångfacetterad än vad lagar och förordningar låter påskina.


Fler bokrecensioner på www.Historiebloggen.nu

Yrke: influencer. Så gör du karriär på nätet

Historiebloggens bokrecension: Yrke: influencer. Så gör du karriär på nätet, Linda Hörnfeldt, 2018, ISBN: 9789173379403.






Så gör du karriär på nätet! Hur blir man influencer?

Lindas bok om hur man blir en influencer är bara en i mängden. Många, med ordentlig betoning på många, författare har gett sig in i striden om läsare som drömmer om en karriär på sociala medier. Bloggare, Youtubers, poddare och instagrammare har blivit vår tids stora kändisar. Genom att bygga upp stora följarskaror (followers) i egna kanaler har de blivit entreprenörer med större räckvidd än många etablerade mediakanaler. Det är kanske inte så märkligt då att företag gärna vill marknadsföra sig genom influencers kanaler. Tiden då företag kunde erbjuda en schampoflaska i utbyte mot en instagrampost och där en goodiebag ansågs vara skälig ersättning för ett blogginlägg är sedan länge förbi. Att vara en influencer är nu ett yrke att ta på fullaste allvar. Men hur gör man egentligen för att lyckas och finns det fallgropar att undvika på vägen? Linda har sammansatt några tips och råd om hur man blir en framgångsrik influencer och kanske till och med Sveriges främsta influencer, vem vet vad du har för talang. I den här boken coachar Linda Hörnfeldt dig i konsten att tjäna pengar på sociala medier. Man får lära sig allt från att vårda och bygga sin målgrupp till att ta betalt för samarbeten samt nätverka och leverera rätt innehåll i tid. Genom intervjuer med influencers samt med handfasta råd lär hon dig allt du behöver veta för att lyckas med dina kanaler. Linda har några kontakter bland de mindre kända influencers, därför är tips och råd från henne kommer kanske inte ta dig till skyarnas nivå, säg KimKardashians exempelvis.

Det här är alltså en bok i kategorin personlig utveckling och motivation. Du får lite tips och råd, och resten är upp till dig. Lite ungefär som med böckerna i hur man skriver en bok, det vill säga, man sätter sig ned och börjar skriva istället för att läsa andra wannabe-författares böcker om hur man kan skriva böcker. Hur löjligt som helst tänker man, men finns många som köper sådana böcker i högsta tro om att bli framgångsrik författare. Detsamma gäller även Linda Hörnfeldts bok Yrke Influencer - så gör du karriär på nätet. Istället för att slösa tid och pengar på något meningslöst som att hjälpa en annan wannabe, gör det rätta, lägg ner tid på dina konton på sociala medier och gör som alla andra framgångsrika influencers, om det är det du brinner för. En sådan här bok som Lindas kommer inte öppna upp dörrar för dig, tvärtom kan den till och med skapa tvivel och skapa hinder i din hjärna som får dig att må dåligt för att du kanske tror att det är något för avancerat för dig. Nej, vill du bli influencer, så föreslår Historiebloggen att du avsätter tid för sociala medier och härmar framgångsrika influencers, istället för att slösa tid och pengar på meningslös bok. Lycka till!



Fler bokrecensioner på www.Historiebloggen.nu

GROTIUS HISTORY OF THE GOTHS 1655

GROTIUS HISTORY OF THE GOTHS 1655



Historia gotthorum, vandalorum & langobardorum: Ab Hugone Grotio partim versa, partim in ordinem digesta. Præmissa sunt ejusdem prolegomena. Ubi regum gotthorum ordo & chronologia, cum elogiis. Accedunt nomina appelativa & verba gotthica, vandalica, langobardica, cum explicatione.

Amsterdam, Ludovicum Elzevirum, 1655. 8:o. Grav. extra titel,+ (6),+ 148,+ 932,+ (98) s. Svag fuktrand första bladen och en fläck s. 1 i första pagineringen. Halvpergamentband från mitten av 1800-talet, guldornerad rygg med röd titeletikett, marmorerade pärmpapper. Ur filologen Fredrik Wulffs bibliotek, med hans namnteckning.

Ter Meulen 735. Willems 1181. Berghman 1578. Hoffman III, 299. Warmholtz 1338: ”Hon hålles för vara nog sällsynt”. Viktig utgåva för stormaktstidens göticistiska historieskrivning. Samlingen innehåller Hugo Grotius 70 sidor långa företal, vilket ansågs så viktigt att det även översattes till svenska 1670, Prokopius ”De gothorum & de vandalorum”, båda i Grotius latinska översättning, Agathius ”Excerpta...”, Jordanes “De getarum” i B. Vulcanius Brugensis utgåva, Isidorus av Sevilla ”Gothorum, vandalorum et svevorum in Hispania chronicon” i Isaac Vossius textutgåva, samt slutligen Paulus Warnefrids ”De gestis langobardum”.


GROTIUS HISTORY OF THE GOTHS 1655. GROTIUS, HUGO. Historia Gotthorum, Vandalorum, et Langobardorum: Ab Hugone Grotio partim versa, partim in ordinem digesta paemissa sunt ejusdem Prolegomena. Ubi regum Gotthorum ordo & chronologia, cum elogiis. Accedunt nomina appellativa & verba Gotthica, Vandalica, Langobardica, cum explicatione. Auctorum omnium tabula contentorum indicat. Amsterdam, Elzevir, 1655.

8vo. 182 x 112 mm. (6), 148, 932, (98) pp. With an engraved extra title. Red near contemporary morocco with gilt spine with raised bands, boards with gilt frames and fleurons, all edges gilt. A few minor stains, otherwise a clean copy. Stamp on title and last page. Exlibris of Jean Baptiste Lecuy and off Digard de Cuissart respectively on front board inside. Engraved portrait of Th. Fix mounted on front fly leaf recto.

Willems 1181. Warmholtz 1338. First edition, published 10 years after the author's death. Grotius, when in a precarious situation, had been named Swedish ambassador to France by Axel Oxenstierna, and Grotius commenced the work out of gratitude to Sweden. He builds mainly on classical authors such as Procopius, Jordanes and Isidore of Seville.

Historiebloggen: Böcker om heraldik

Böcker om heraldik 


En tämligen komplett samling av heraldisk litteratur på svenska och de mest tillgängliga och bra böckerna på andra språk. Här ingår inte artiklar som är publicerade i en heraldisk tidning som Heraldisk Tidskift, Vapenbilden eller motsvarande.


Böcker på svenska

  1. Aminoff, Torsten (red), Finlands adelskalender
  2. Andersson, Per, Heraldiska vapen i Sverige (Draking, Mjölby 1989)
  3. Andersson, Per, Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner 1863-1970 (Draking, Mjölby 1994)
  4. Andersson, Per: Heraldiska vapen i Sverige [Recension 1989]: de Waern, Bror Jacques
  5. Andersson, Per, Korsflaggor i Norden (Draking, Mjölby)
  6. Andersson, Per, Heraldik (Draking, Mjölby 1993)
  7. Berghman, Arvid, Bergsbrukets heraldiska emblem (Stockholm 1934)
  8. Berghman, Arvid, Borgerliga släktvapen (Riksheraldikern 1934)
  9. Berghman, Arvid, Borgerlig vapenrulla (Djursholm 1950)
  10. Berghman, Arvid, Dynastien Bernadottes vapen och det svenska riksvapnet (Stockholm 1944)
  11. Berghman, Arvid, Exlibris (1956)
  12. Berghman, Arvid, Heraldisk bilderbok tillägnad Kronprins Carl Gustaf (Stockholm 1951)
  13. Berghman, Arvid, Heraldiskt vademecum (Stockholm 1938,Göteborg 1987)
  14. Berghman, Arvid, Kungliga och furstliga exlibris (Stockholm 1955)
  15. Berghman, Arvid, Nordiska riddareordnar och dekorationer (Malmö 1949)
  16. Berghman, Arvid, På heraldisk utställning (1936)
  17. Berghman, Arvid, Svenska borgerliga släktvapen (Stockholm 1939)
  18. Berghman, Arvid, Sveriges tre kronor och Stockholms stadsvapen (Stockholm 1956)
  19. Bergman, Emanuel, Dalslands namn och vapen (Hembygden 1924)
  20. Bergman, Emanuel, Medicinska emblem och symboler (Stockholm 1941)
  21. Bergman, Emanuel, Heraldiken och hembygdsrörelsen (Eskilstuna 1946)
  22. Bergroth, Tom, Riddarvapnen från Sonnenburg (Stockholm 1991)
  23. Bergsten, Valter, Bomärken i Medelpad (1981)
  24. Berlin, Jens Christian; Inledning til heraldiken – (se Uggla, Carl)
  25. Blaxhult, Malte Adel, knektar, torpare och bönder (Jönköping 1997)
  26. Bomansson, K A, Finlands stats- och landskapsvapen (Helsingfors 1887, 1889)
  27. Bäckmark, Magnus& Wasling, Jesper , Heraldiken i Sverige (2001)
  28. Carlskiöld, Per Svea rikes ridderskaps och adels vapenbok (Stockholm 1830)
  29. Cederblom, Harald, Vår flagga (1917)
  30. Cedercrona, Daniel Gustaf Sweriges rikes ridderskaps och adels wapenbok (Stockholm 1746)
  31. Cederström, Rudolf Skoklosterskölden (Stockholm 1945)
  32. Cederström, Rudolf De svenska riksregalierna och kungliga värdighetstecknen (Stockholm, 1942)
  33. Clason, Fredrik Dalpilarna i Dalarnas vapen (Hedemora 1923)
  34. Corswant-Naumburg, Inga von, Henrich Keijsers Vapenbok [Artikel 1996]
  35. Corswant-Naumburg, Inga von, Maktsymboler under svensk stormaktstid [Artikel 1996]
  36. Crampton, William, Flaggor (1992)
  37. Dahl, Göran Bomärken på Åland (Mariehamn 1994)
  38. Dahlby, Frithiof, Se Raneke
  39. Dahlby, Frithiof, Svensk heraldisk uppslagsbok (Stockholm 1964)
  40. Dahlgren, Erik Wilhelm Ätten de Geer (Uppsala 1920)
  41. Dunér, Uno Halmstads vapens ursprung [Artikel 1995]
  42. Elgenstierna, Gustav, Borgerliga släktvapen [Artikel 1914 PTH]
  43. Elgenstierna, Gustav, Den introducerade svenska adelns ättartavlor (Stockholm 1925-34)
  44. Englund, Peter Det hotade huset (Stockholm, 1989)
  45. Eneström-Egh / Lindblad, Ordenskarta ( )
  46. Fleetwood, Harald, Handbok i svensk heraldik (Stockholm 1917 )
  47. Fleetwood, Harald, Svenska medeltida kungasigill 1-3 (Stockholm 1936, 42, 47)
  48. Fleetwood, Harald, Sveriges kungavapen under medeltiden [Artikel 1917 SHF]
  49. Fleetwood, Harald, Sveriges Tre Kronor [Artikel 1939 Riksheraldikern]
  50. Fleetwood, Harald, Svenska medeltida biskopssigill (Stockholm 1951)
  51. Fleetwood, Harald, Sveriges riksvapen, landskaps- och stadsvapen (Stockholm, 1932)
  52. Fleetwood, Harald, Kronorna i svenska riksvapnet (Stockholm, 1943)
  53. Fogelmarck, Stig, Skattkammaren (Stockholm 1970 1975)
  54. Foley, John, Tecken, märken och symboler (Stockholm 1995)
  55. Granfelt, George, Finlands ridderskaps och adels vapenbok (Helsingfors 1889)
  56. Granfelt, George, Finlands städers vapenbok I (Helsingfors 1892)
  57. Hanell, Krister, Äldre sigillstampar i Lunds universitets … (Lund 1935)
  58. Hausen, R, Avbildningar af vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor (Helsingfors 1882)
  59. Hausen, R, Finlands medeltidssigill (Helsingfors 1900)
  60. Hausen, R, Namn- och vapenristningar på Ålands utskär (Helsingfors 1925)
  61. Heijne, Axel von Ätten von Heijnes heraldiska vapen (Lidingö 1979)
  62. Hellström, Harald, Kort handledning i heraldik (Stockholm 1941)
  63. Heymowski, Adam, Wranglars ära (Skokloster 1970)
  64. Hildebrand, Bror Emil, Svenska sigiller från medeltiden (Stockholm 1862-67)
  65. Hildebrand, Emil, Vasanamnet och vasavapnet (Stockholm 1889)
  66. Hildebrand, Hans, Sveriges Medeltid, band 1-4 (Stockholm 1879-1903)
  67. Hildebrand, Hans, Heraldiska studier I [Artikel 1885 Antikvarisk tidskrift]
  68. Hildebrand, Hans, Heraldiska studier II [Artikel 1887 Antikvarisk tidskrift]
  69. Hägg, Erik, Konsten att flagga (Stockholm 1937)
  70. Höglin, Svante, Härjedalens landskapssigill, vapen och sockensigill (Uppsala 1932)
  71. Höglin, Svante, Jämtländska tingslags- och sockensigill (Uppsala 1931)
  72. Höglin, Svante, Landskapets Jämtlands sigill och vapen (Uppsala 1927)
  73. Kajanus, G A, Samling af Wapen för grefliga, friherrliga och adeliga ätter (Helsingfors 1840-43, Supplement 1882)
  74. Kannik, Preben, Flaggor från hela världen (Stockholm 1957)
  75. Keyser,  VAPENBOK (1650)
  76. Kleberg, Johan, Heraldik (Hantverkets bok 1934)
  77. Kleberg, Johan, Heraldiskt lexikon över å Svenska riddarhuset introducerade ätter (Stockholm 1919)
  78. Kleberg, Johan, De äldre vasavapnen [Artikel 1934 Riksheraldikern]
  79. Klinge, Matti Finlands blåvita färger (Helsingfors 1988)
  80. Klingspor, Carl Arvid, Handbok i praktisk wapenkonst (1887)
  81. Klingspor, Carl Arvid, Sveriges ridderskaps och adels vapenbok (Stockholm 1890)
  82. Klingspor, Carl Arvid, Baltisches Wappenbuch (Stockholm 1882)
  83. Knorring, Gotthard von, Vårt släktvapen (Helsingfors 1977)
  84. Kälde, Bengt Olof, Serafimerordens tronföljarsköldar [Artikel 1997]
  85. Källén, K. Hilding, Eskilstuna vapen, Fabricius och Hefaistos-Vulcanus (Eskilstuna 1960)
  86. Lagerberg, Carl, Göteborgs stads vapen (Göteborg 1896)
  87. Lang / af Petersens, Riddarhuset
  88. Larsson, Daniel, Heraldik i förändring (Akademisk uppsats / GBG universitet 1997)
  89. Lenk, Torsten, Den svenska flaggans historia (Stockholm 1949)
  90. Lenk, Torsten, Värmlands vapen [Artikel STF 1928]
  91. Lewenhaupt, Adam, Adelsvapnen och den svenska heraldiken (Stockholm 1926)
  92. Lewenhaupt, Adam, Heraldikens uppgift och betydelse (FAF II, 1927)
  93. Lewenhaupt, Claes, Sveriges adelskalender ()
  94. Lindholm, Carl, Bomärken (Stockholm 1976)
  95. Liljeblad, F, Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen (1878)
  96. Liljeblad, F, Sveriges riksvapen, landskaps- och stadsvapen (Stockholm)
  97. Lindgren, Uno, Heraldik i svenska författningen (Lund 1951)
  98. LIVRUSTKAMMAREN, Riddarlek och tornerspel (Stockholm 1992)
  99. Löfqvist, Karl-Erik, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (Lund 1935)
  100. Lönnqvist, Bo, Helsingfors vapen, Nylands vapen [Artikel 1995]
  101. Mark, Ebbe R:son, Från heraldikens värld (Göteborg 1977)
  102. Nahlén, Johannes, Egna märken (Umeå 1992)
  103. Nevéus C / De Wearn B J, Ny svensk vapenbok (Stockholm 1992)
  104. Nevéus, Clara, Skurups vapen – en övning i heraldik [Artikel 1993]
  105. Nevéus, Clara, Vapen och flaggor under den svensk-norska unionens tid [Artikel 1994]
  106. Nousiainen, Ålands landskaps vapen (1993)
  107. Nässert, Mats Svenska försvarets tilläggstecken (Växjö 1996)
  108. Olsson, Jan-Eric Vapensköldar i Eksjö stad (Eksjö 1976)
  109. Peringskiölds arbeten (finns i Kungliga bibliotekets och riksarkivets samlingar)
  110. Petersson, Stig-Åke Heraldik i Kalmar län (1977)
  111. Prange, Knud, Heraldisk Nøgle til Nyt Dansk Adellexikon (1959)
  112. Prange, Knud, Heraldik og Historie (2. rev. udg. 1977)
  113. Prange, Knud, Våbenanetavlen, perspektiver og exempler (1982)
  114. Påhlman, John M, Svenska frimurarevapen (1898)
  115. Påhlman, John M, Svenska frimurarevapen II (1914)
  116. Påhlman, John M, Svenska frimurarevapen III (1926)
  117. Påhlman, John M, Svenska frimurarevapen IV (1933)
  118. Rahmqvist, Sigurd Sätesgård och gods (Uppsala 1996)
  119. Raneke, Jan, Forntidsdjur och landssymbol [Artikel 1997]
  120. Raneke, Jan, Nordisk heraldisk terminologi (Lund 1988)
  121. Raneke, Jan, Riddaren Gerhard Snakenborg och hans familj [Artikel 1997]
  122. Raneke, Jan, Svensk adelsheraldik (Malmö 1990)
  123. Raneke / Dahlby, Svenska adelns vapenbok (Stockholm 1967)
  124. Raneke, Jan, Svenska medeltidsvapen 1-2 (Bodafors 1982)
  125. Raneke, Jan, Svenska medeltidsvapen 3 (Bodafors 1985)
  126. Raneke, Jan, Ärkebiskopar & biskopar i Lund
  127. Rancken, A W, De nya sigillen för härader…. (Finskt Museum 1934)
  128. Rancken, A W, Vapnen för Finlands städer (1933)
  129. Reitzel, Poul, Danske heraldiske exlibris (Köpenhamn 1943)
  130. Reuterdahl, H, De äldsta swenska sigillerna (Lund 1843)
  131. RIKSARKIVET, Sveriges landskapsvapen (Stockholm 1991)
  132. RIKSHERALDIKERÄMBETET, se Meddelande från …
  133. Rosman, Holger, Rasmus Ludvigsson som genealog (Uppsala 1897)
  134. Runstedt, Carl, Östergötlands vapensköldar (Borås 1945)
  135. Runstedt, Carl, Östergötlands härader och häradsvapen (Borås )
  136. Rur, Bengt Hovkamreraren Arvid Berghman [Artikel 1996]
  137. Sandberg, Jan Åke Gravkoren och vapnen i Suntaks gamla kyrka [Artikel 1990]
  138. Scheffer, Gunnar, Heraldisk spegel (Stockholm 1964)
  139. Scheffer, Carl Gunnar Urban, Svensk Vapenbok för landskap, län och städer (Stockholm 1967)
  140. Scheffer, Carl Gunnar Urban, Sörmländsk heraldik (Nyköping 1955)
  141. Scheffer, Carl Gunnar Urban, R. Brocman och hans Collectanea heraldica (Stockholm, 1957)
  142. Scheffer, Carl Gunnar Urban, Johan Peringskiölds och hans efterföljares heraldiska arbeten för Riddarhuset [Artikel 1977]
  143. Scheffer, C. Gunnar U, Studier över Peter Wieselgrens manuskript ”Svensk vapentolkning” (Göteborg, 1977)
  144. Schegel, Bernhard & Klingspor, Carl Arvid, Svensk heraldik (Uppsala 1874)
  145. Schlegel, Bernhard, Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor (Stockholm 1875)
  146. Schimanski, Folke Finns Malmös vapen i Polen? [Artikel 1993]
  147. Schönberg, Anders, Anmärkningar wid heraldiquens öden i Swerige (Den Swenske Mercurius 1757)
  148. Seitz, Heribert, De tre kronorna (Stockholm 1961)
  149. Spak, Fredrik Adolf, Några historiska upplysningar om fanor och krigsmusik med särskild hänsyn till de svenska regementstrofeérna (Stockholm 1890)
  150. Sparre-Lindhe, Casimir, Variera heraldiska vapen mera (Malmö 1995)
  151. Sparre-Lindhe, Casimir, Heraldica Hodierna – Heraldik idag (Åbo 1988)
  152. Svärdström, Svante Dalarnas vapenbok (Falun 1951)
  153. Tegnér, Esaias dy, Om svenska familjenamn (Nordisk Tidskrift 1882)
  154. Tengström, Leif , Muschoviten – Turcken icke olijk” (Jyväskylä 1997)
  155. Tidmark, Nils , Gammalt och nytt om Tre kronor (Stockholm 1961)
  156. Toll, Hans, De äldsta svenska konungavapenbilderna (Stockholm 1919)
  157. Uggla, Carl H, Afhandling om Swea rikes urgamla wapn de tre kronor (Stockholm 1760)
  158. Uggla, Carl H, Inledning til heraldiken (Stockholm 1746)
  159. Uggla, Carl H, med kommentarer av Jens Christian Berlin; Inledning til heraldiken (2008)
  160. ggla, Claës, Rätt uttal av adliga namn (Haninge 1996)
  161. Uggla, Erik, Kalender över ointroducerad adel
  162. de Waern, Bror Jacques, Se Neveus
  163. Wallgren, Georg Wilhelm Boken om bomärken (Helsingfors 1965)
  164. Wallin, Sigurd, Adelshovets heraldik (Stockholm 1960)
  165. Warnstedt, Christoffer von, Adel, vad är det (Stockholm 1970)
  166. Wasling, Jesper & Bäckmark, Magnus, Heraldiken i Sverige (2001) Se Bäckmark.
  167. Wasling, Jesper (red); Heraldik för nybörjare (2005, 2012)
  168. Wasling, Jesper; Medeltidens härold (2008)
  169. Wennberg, Erik; Johan Hadorphs resor (1917)
  170. Wernstedt, Folke; Äldre svenska frälsesläkter Bd 1 H 2 (Stockholm 1991)
  171. Wernstedt, Folke; Äldre svenska frälsesläkter Bd 1 H 3 (Stockholm 1989)
  172. Wernstedt, Folke; Äldre svenska frälsesläkter Bd 1 H 1 (Stockholm 1989)
  173. Wernstedt, Folke; Äldre svenska frälsesläkter (Stockholm 1957-1989)
  174. Wibling, Hilding; Epitafier och vapensköldar i Kalmar domkyrka (Kalmar 1979)
  175. Wiklund, Berthold; Mölndals kommuns vapen (Mölndal 1976)
  176. Wiktorsson, Per-Axel; Svenska sköldebrev från medeltiden [Artikel 1989]
  177. Wildte, Fridolf; Dalslands häradssigill [Artikel Hembygden 1932]
  178. Wildte, Fridolf; Västergötlands häradssigill [Artikel VFFT 5-6 1932]
  179. Winroth, Anders; Dalafogden Olof Tyrgilsson, hans förfäder och ättlingar [Artikel 1989]
  180. Winroth, Anders; Vilket vapen förde bergsfogden Jöns Ingemarsson? [Artikel 1986]

Böcker och artiklar på nordiska spårk

  1. Achen, Sven Tito, Danske adelsvåbener (Köpenhamn 1973)
  2. Bartholdy, Nils G, Kroner og kors som unionssymboler [Artikel 1996]
  3. Cappelan Hans A T K, Norske slektsvåpen (Oslo 1969)
  4. Tønnesen, Allan red. & Nils G. Bartholdy, Heraldik i Norden (1984)
  5. Grandjean, Poul Bredo, Dansk Heraldik (København 1919)
  6. Volborth, Cal Alexander von; Alverdens heraldik i farver (Köpenhamn 1972)

Okänd författare

  1. En fransk vapenbok (Stockholm 1992)
  2. Engelsk heraldik (Stockholm 1992)
  3. Skydd för kommunala vapen mot obehörig användning i näringsverksamhet (Stockholm 1972)
  4. Sveriges drottningar (Stockholm 1995)
  5. Sveriges ridderskaps och adels wapenbok (Stockholm, 1865-[1879)
  6. Vapenbilder för levande grevliga och friherrliga ätter (Stockholm 1994)
  7. Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen (Stockholm, 1878)
  8. Svea rikes ridderskaps och adels wapn-bok, innehållande alla på svenska riddare-huset introducerade greflige, friherrlige och adelige ätters sköldemärken (Stockholm, 1781)
  9. svenska riddarordnarna (Stockholm, 1935-1936)
  10. De antiqvis verisqve regni Sveciae insignibus, liber singularis (Holmiae, 1678)
  11. Rikets vapen och flagga (Stockholm, 1960, 1966)
  12. Bomärken inom Orsa socken (Orsa, 1966)
  13. Sveriges landskapsvapen, en lexa för pojkar och flickor (Uppsala 1888)
  14. Sveriges ridderskaps och adels vapenbok (Stockholm, 1890)

Kataloger och häften

  1. Einar J:son Kedjas fanor (Armémuseum)
  2. Finsk heraldik i nutiden (Heraldiska sällskapet i Finland)
  3. Flaggan och fanan ()
  4. Flaggor (Läckö 1993)
  5. Från Vasa till Bernadotte (Husgerådskammaren)
  6. Medeltiden (Läckö 1988)
  7. Riddarlek och tornerspel (Livrustkammaren)
  8. Rikets vapen och flagga (Statens historiska museum)
  9. Sveriges landskapsvapen (Riksarkivet)
  10. Heraldica Fennica (Helsingfors 1978)

Tidskrifter och årsskrifter

  1. Exlibriscirkuläret (Svenska Exlibrisföreningen)
  2. Heraldisk tidskrift (Societas Heraldica Scandinavica), 1960 –
  3. Kalender över ointroducerad adels förening 1934 –
  4. Meddelanden från Riksheraldikerämbetet 1934 – 1945
  5. Meddelanden från Svenska Heraldiska Föreningen 1912, 1913, 1917
  6. Samlarnytt 1962 – 1964
  7. Skandinavisk vapenrulla 1963 – 1970, 1974 -.
  8. Sköldebrevet 1995 – 1999 (Heraldiska Samfundet)
  9. Suku- ja henkilövaakunoita (Collegium Heraldicum Fennicum)
  10. Vapenbilden (Svenska Heraldiska Föreningen), 1977 –

Förkortningar

Riksheraldiker = Meddelanden från Riksheraldikerämbetet.
FAF = Finlands Adels Förbunds årsskrift
HA = Historiallinen Arkisto (Finsk historisk tidskrift)
PTH = Personhistorisk Tidskrift
SHF = Svenska Heraldiska Föreningen. Fanns under 1910-talet, men upphörde sedan. Föreningen gav ut tre nummer av sin tidskrift.
STF = Svenska Turistföreningens årsskrift
VFFT = Västergötlands fornminnesförenigs tidskrif
www.historiebloggen.nu

Källa: svenska heraldiska föreningen